Jag har inte haft ett lätt liv, på något vis. Det ska jag börja med.

Och jag vet att jag varit, lite utav, ett svart får genom alla år. En människa som varit i mer trubbel än vad jag någonsin velat vara. Ekonomiskt, personligt och familjemässigt. Jag har inte gjort det lätt för någon i min närhet.

Jag har nog varit osams med alla jag någonsin älskat. Vanligt? Kanske. Acceptabelt? Inte ens nära.

Det är här jag inte kan förstå att jag fortfarande har en familj, föräldrar, som fortfarande stöttar mig.

Jag har varit arbetslös under så länge, att jag knappt kommer ihåg hur det känns att faktiskt ha rutiner i mitt liv. Jag kanske är försoffad, jag kanske har blivit lat. Jag kanske till och med har blivit någorlunda rädd för att jobba. I ren rädsla att förlora det, pga en rädsla för mig själv och att jag ska göra folk - arbetskamrater och chefer - besvikna på mitt dagsverke.

Jag har gått på socialbidrag och jag vet hur många som avskytt mig för det. Ni behöver inte längre gömma det. Jag såg genom er alla, hela tiden, vad ni egentligen tyckte om mig och kanske - vad ni fortfarande tycker.

Vänner, släkt, bekanta... Och speciellt - min familj.

Min familj, ja... Som trots att jag jag kämpat, varit dum, betett mig som en idiot och varit allmänt ohyffsad - fortfarande stöttar mig. Dag ut. Dag in. I vått och i torrt. Trots att jag inte förtjänar den sortens kärlek.

Jag har försatt mig i skiten själv. Jag har gjort så många dumma val i livet att jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och tiden, åtminstone 10 år och göra om mitt vuxna liv, från scratch.

Jag hade tagit lättare vägar, valt bättre möjligheter för mig själv och min familj. Jag hade inte blivit osams på det viset med de som står mig nära - på samma sätt. Visst, alla har vi väl ändå duster och det är en del av varje människas liv. Att ha några farthinder på vägen, så att säga.

Jag önskar att det var lätt att få ett jobb. Jag önskar det var lätt att få livet att vända på en femöring. 

Men sanningen är något helt annat. Jag ser på alla vänner, mina syskon och mina fantastiska föräldrar, som kanske inte haft det lätt - men som valt mindre dumma vägar i sitt liv. Som jag borde ha gjort.

Pappa - som trots sjukdom, smärta och som gått igenom så många personliga tragedier, ändå står där, stolt och stark. En förebild för mig på så många vis. En pappa som du, vill jag också bli. Jag vill bli en lika stark förälder som du. Skjutsat hit och dit som en skottspole. Till skola, hem från skola, till och från fester och vänner.

Mitt i nätterna, trots att ögonen knappt är öppna på dig. Som alltid ställt upp med bakning till födelsedagar, lagt ut pengar när det varit en knapp månad och alltid hjälpt till på alla sätt du kunnat och fortfarande gör.

Min lilla mamma - som trots år av oro (för, bl a, mig) gjort ett sånt fantastiskt jobb med oss alla. Du har alltid älskat, trots att jag och mina syskon kanske inte alla gånger varit de lättaste att handskas med. Du är en solstråle och en skinande stjärna. När du har en tung dag, så ler du ändå. Du ger och ger och ger. Så mycket kärlek och så mycket styrka. Jag fattar inte var du får allt ifrån. Du är starkare än du själv påstår att du är. Du är en av de absolut starkaste kvinnorna jag någonsin fått äran att lära känna. Och du är den bästa mamma man kan önska utav livet.

Största "broren", Magnus - Som alltid haft ett jobb, som alltid fått saker och ting att gå ihop och som alltid funnits där, litegrann i bakgrunden som att du alltid haft ett öga på oss småsyskon, vad vi gjort och inte gjort. En skyddsling.

Du har en fantastisk familj, du vågade dig på en flytt på över 70 mil norrut och har fått ett jättebra liv där uppe. Jag saknar dig varje dag som går när jag inte får träffa dig. Du är en så fantastiskt rolig och givmild och har alltid ett skämt eller en ful grimas som i skjortärmen (eller kragen) när man är lite nere. 

Joakim, the middle one - En populär kille som alltid haft det lätt för sig. Valde alltid de smartaste vägarna och har alltid gjort bra ifrån sig, vad det än har varit. Jobbkarriären, bilar, ekonomin etc. 

En stor förebild för mig, som jag varit så osams med under så många år. Jag hoppas, innerligt, att jag en dag kan bli lika framgångsrik som du. Lika kärleksfull och lika generös.

Matilda, våran lillasyster - Världens underbaraste syster, med världens goaste unge. Du får mig alltid att le och skrattar. Det spelar ingen roll hur tomt, mörkt eller tungt livet verkar, så har du alltid haft ett sätt att få mig att garva tills jag gråter. Jag är så tacksam för att du har funnits vid min sida under dessa år.

Du är den jag kommit närmast av syskonskaran av olika skäl, mest pga att vi nästan alltid varit i varandras umgängeskrets, kompismässigt och det har hjälpt oss att få det starka band vi har idag. Älskade syster!

Jag borde väl avsluta nånstans här, antar jag. Jag vet bara inte hur. Tårarna rinner och näsan likaså. Ni är världens bästa familj och jag är så oerhört tacksam och så stolt att få kalla er för min familj och mina syskon. 

Hoppas ni alla förstår hur mycket jag älskar er och alltid KOMMER att älska er.

Jag ska göra mitt bästa för att få ett jobb, för att få ordning på mitt liv och få någon rutin eller normal vardag, så ni kan känna stolthet även över mig. För så många gånger känner jag mig inte värd er kärlek och jag förstår att ni har varit väldigt less på mig och hur jag varit som person. Jag skäms över mig själv många gånger. Jag försöker gömma det, så gott det går.

Men jag kan bara bära så pass mycket...

Jag hoppas bara att jag i framtiden kan bli lika bra föräldrar och en förebild för era barn som ni alla är och har lyckats bli.

/Er son, lillebror och storebror, Daniel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...