Uppsala var länge en stad med fina anor vad gäller musik, för musiker och för alla fans.

Men på vägen hände något. Något som tog livet av den myllrande hårdrockskultur som Uppsala vaggade i sin famn.

Vad som hände? Det vet jag inte. Jag skulle vilja veta. Mer än någon annan. Rocken dog i skymundan, i ett gathörn dit ingen ville se.

Hårdrocken har sedan dess kämpat i det tysta, i förorterna har ungdomar samlats i föräldrars garage och källare, då det inte finns tillgång tillgång till replokaler som inte kostar multum för de unga killarna som fortfarande går i skolan.

"Men ungdomsgårdarna då?" frågar man sig. Nej, det har knappt funnits där heller. Det är nu senaste halvåret jag sett människor som faktiskt tagit tag i taktpinnen igen och låtit ungdomar samlas i lokaler (endast till 19-års ålder).

Vad händer med musiken när de nått maxålder för att få hålla till i ungdomsgårdarna då? Jo, då måste de (allt som oftast) tillhöra en studiecirkel och plugga ännu mer. Det är där vi får problem. När de har jobb. När ska de ha tid att plugga ännu mer bara för att kunna få lira med kompisarna en, eller ett par gånger i veckan? 

Det funkar inte. Det är alltid någon i bandet som alltid jobbar sent, jobbar kväll eller har skaffat familj tidigt och faktiskt inte har tid på just den utsatta tiden då de får använda lokalen.

Jag har frågat runt flera gånger, men det är åldersgräns eller så måste du tillhöra en studiecirkel för att få tillgång till replokalen du är intresserad av. Kommunerna bryr sig inte ett skvatt längre och det estetiska har sakta men säkert suddats ut av okunnigheten bland "simpelt folk". 

Ska du ha en replokal i Uppsala som inte ägs av skolor eller föreningar, får du betala dyra pengar. Pengar som oftast inte finns i början när du vill slänga ihop ett nytt projekt. Det kostar dig mer pengar än du kan få in på de få gig som faktiskt går att få i Uppsalanejderna, då knappt någon lokal finns för hårdrockare längre. 

Man får också ha i åtanke, att för ett nybildat band, tar det tid och ork att bara få ihop material nog för att kunna komma ut på de minsta av scener. Du står säkert i 4-6 månader och repar tills fingrar blöder och röst går sönder. Du måste lägga ut pengar på intrumenten, utrustningen som ska finnas i replokalen. Det är flera tusen vi snackar om. Och då ska du samtidigt betala en fet månadshyra för "repan" också.

Missförstå mig inte nu. Det jag pratar om är inte möjligheten att få gig, den möjligheten finns bara du är driven nog. Det är just att som nykomlingar ha möjligheten att just bli etablerad nog att få gigga på scenerna i Uppsala.

Men, som det är nu, så funkar det inte... Får inte rocken den uppmärksamhet den förtjänar i Uppsala, går den ett bittert öde till mötes.

Har jag fel? Jag hoppas det...

Men jag ser ingen annan utväg i dagsläget.

Stay true. Stay awesome.

Fick nyss en arg kommentar om att jag minsann inte kan generalisera om Gimo (min gamla "hemort")och dess invånare. 

Jodå. Det kan jag visst. Det finns, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, få saker jag hatar. Men Gimo är en av de sakerna. Om man kan kalla en ort för en sak?

Nåja...

Gimo. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag antar att jag inte kan börja från en speciell tidpunkt, men jag kan säga såhär mycket... Gimo gav mig inte mycket att vara glad över. Brorsans givmildhet att hyra ut sin lägenhet till mig när det inte riktigt var allt som stämde i mitt liv, är nästan den enda ljuspunkten jag kan se tillbaka på vad gäller min tid i Gimo.

Första tiden (veckan eller två), kan jag ärligt säga att jag hade goda förhoppningar om mina dagar i Gimo.

Så fel jag skulle få. 

Jag skaffade dock ett par vänner, ja. Livslånga vänner? Kanske 2 eller 3. Resten var bara flyktiga kontakter på vägen.

En väg som kantats utav problem, svåra kurvor, höga toppar och djupa dalar. Oftast djupa dalar.

Gimo är en ort fyllt av mobbare. Mobbare av rang. Inte såna som mobbas "på kul". Utan elitmobbare. 

Är du inte från Gimo och gillar orten på det sättet dom gör - då är du ett offer som måste utrotas. Lite så är det.

Trist... Men sant. Ni som bor i Gimo kommer reagera: - "Så är vi inte alls!"

Okej, visst. Säger ni det så.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå... Varför blir folk så upprörda för att jag hatar Gimo? Bara för att några få personer älskar Gimo, betyder inte det att jag gör det. Jag kommer alltid att känna ett sorts hat jämtemot Gimo - inte bara som ort, utan för folket där som behandlat mig illa till den milda grad att jag var nära att göra mig själv illa.

Så fort jag tänker på Gimo eller någon nämner skithålan, får jag en klump i halsen. En känsla jag ogillar, starkt.

Jag kan inte ens åka igenom Gimo utan att få ångest och ett tryck i bröstet. Så illa är det. Det är bara för er att inse. Ni kommer aldrig kunna ändra min åsikt om skiten.

Jag hade en enorm tur som var såpass envis så att jag fick min Maria. Utan henne hade jag inte kommit någonvart, utan ruttnat i den skithålan. Ja, vem vet hur långt jag hade gått. Som tur var får vi aldrig veta det. Men det var fan illa innan jag träffade henne.

Maria lyfte mig ur skuggorna och visade mig en värld jag aldrig tidigare sett. En värld med massor av kärlek, tillit och respekt. Så stort tack till min underbara sambo och fästmö. Tack för allt du givit mig under dessa 3 år vi varit tillsammans. Du är allt jag någonsin kunde önskat. Du är till och med mer än så.

Tack även till alla vänner som funnits där på vägen. Som hjälpt mig när jag behövt er. Victor Isaksson mest utav allt under de första två åren jag bodde i Gimo. Just under den tiden var du en räddare i nöden och jag har dig att tacka för många saker, såsom skjuts hit och dit, etc...

Om du läser detta, så vet jag att jag kanske inte har varit särskilt tacksam alla gånger. Vi kanske inte alltid dragit jämnt. Men du kommer alltid ha en speciell plats för mig. Så, tack.

Jag ser tillbaka på tiden i Gimo med förakt, med en dålig eftersmak och ren hopplöshet. Jag förstår idag varför så många ungdomar valde att flytta till Uppsala eller till och med längre ut mot kusten efter skolan tagit slut. 

Det finns ingenting där, förutom Sandvik som ger folket mat på borden. Utan Sandvik, dör Gimo. Sandvik ÄR Gimo.

Folket är inte Gimo. För utan Sandvik, skulle 80% flytta därifrån. Då skulle inte orten vara attraktiv för någon.

Kanske för de äldre. Men sen då?

Är ni från Gimo och läser det här och blir upprörda över att jag inte delar era känslor till orten... Får det stå för er.

Det här är något jag måste skriva. För det gnager i mitt huvud. 

Det finns få saker som gjort mig så lycklig som när vi lämnade Gimo och bosatte oss i grannorten. Nu har vi ju till och med bytt kommun. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går.

Det är små pusselbitar som fattas i mitt liv. Men det kommer. Sinom tid. Det vet jag.

--

Stay true. Stay awesome.

Jag önskar jag haft en annan omgivning när jag gick i högstadiet. Jag önskar jag det vore annorlunda.

Jag älskar ju sport av hela mitt hjärta. Men jag fick aldrig chansen att visa vad jag hade att ge. Allt pga mobbarna.

De förstörde sporten under många år för mig. Jag sitter idag och önskar jag hade i alla fått en sportslig chans, utan att kallas för både det ena och det andra under träningar, ja till och med under matcherna på bänken.

Jag lär aldrig få en chans att ens lira korpen idag, varken i fotboll eller innebandy. Det finns inga öppna platser. Tyvärr.

Vill jag lira nåt får jag göra det på ploj, utan att någon ens bryr sig, på ett hårt trägolv. Finner liksom inget kul i det.

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Har alltid varit. Men utan någon att tävla med, är det ju faktiskt ingen idé att ens lägga ned någon som helst tid på det. Eller hur?

Ja, jag närmar mig 30. Jag fick aldrig ens en chans som tonåring att göra det jag trodde skulle bli så kul, så utmanande. Att få tävla. Att få göra skillnad på något jag trodde jag skulle kunna göra bra. Istället blev jag utfryst, mobbad, knuffad och behandlad som om jag vore skräp.

Efter det, tror jag att jag faktiskt varit smått rädd att faktiskt försöka söka mig till ett lag. Ett redan sammansvetsat gäng. Där det kan hamna i samma banor igen. Att de inser att jag kanske inte är lika bra som dom som tränat, spelat matcher och varit med i gejmet under 10-20 år och fått förtroende från tränarna.

Tränarna ja... De var ju inte mycket bättre på min tid. De hörde de råa skratten, de hörde de brutala orden. Gjorde dom nånting? Stod med ett flin i ett hörn. Jag tror inte ens de fattade vad som pågick. Var det så elitistiskt? Är det så idag också? Att den som kanske är mindre, den som är något långsammare och inte har det bästa skottet, den bästa skruven eller är den bästa av målvakterna, behandlas som skit? 

Sorgligt om det fått fortsätta... Men jag hade inte blivit förvånad. Så många gånger man läst att smågrabbar som fryses ut, bara för att de inte är stjärnan i laget. Av både vuxna OCH medspelare. Man blir mörkrädd.

Vart vill jag komma med detta? Det vet jag inte själv. Hade bara varit kul att få chansen att vara med och tävla igen. Jag finner en sorts njutning i att se andra förlora i sport, TV-spel, etc. 

That's it...

Stay true. Stay awesome.

Om jag får klaga lite... Utan att få skit, vill säga - så skulle jag också vilja plita ned lite saker jag ogillar också, i och med att jag faktiskt skrev massor av saker jag faktiskt gillar häromdagen.

Det är ju inte mer än rätt att få ventilera frustration i en blogg och/eller på Twitter eller liknande. Så, ni som inte gillar klagan och vill klaga på mig, step aside. Ni behöver absolut inte läsa detta. Detta inlägg är inte för er.

---

Jag ogillar folk som klagar på mig bara för att dom inte har något bättre för sig. Ni som inte har några intressanta liv, utan vill lägga er i andras bara för att ni är uttråkade? Get a grip, you sonuvabitch! 

Jag ogillar högljudda fjortisar som skryter om att de faktiskt var fulla i helgen. Speciellt ska de skrika och skräna i bussar och liknande ställen. De ska stolt visa upp bilder och videos när de ligger halvt utslagna på en balkong nånstans. Way to go, assfaces. 

Att dom sedan utökar denna idioti med att ständigt känna sig deprimerade och att dom "inte pallar plugget", är ett skämt. Skolan är det lättaste du kommer genomgå i livet. Fuck your life? HAH! Jävla dramaqueens.

Dagens ungdomar är så jävla bortskämda med att få allt serverat på silverfat att det är äckligt åt det.

Fick du inte nyaste surfplattan, laptopen/Macbooken eller telefonen? Det är så jäääääävla synd om dig.

Försök förtjäna dom istället. Eller varför inte köpa dom för egna jävla pengar?

Ett starkt ogillande riktar jag även emot folk som ena veckan beter sig om vanligt folk och nästa vecka förvandlas till någon man inte känner igen och ger en skit, helt utan att man förtjänar den. Beslutsångest, much?

Lite ogillande får även dagens media. Nuff' said.

Jag ogillar Gimo och dess invånare. Inte alla, of course. Några "normala" finns kvar där. Men dom är few and far apart. Kan väl lugnt säga att 90% av deras invånare är riktiga jävla nötter som inte ens förtjänar att andas samma luft som mig. With that said, låt oss byta ogillande.

Jag ogillar falskhet, otrohet, lögner och svek. Jag tror inte ens jag behöver utveckla det.

Jag ogillar även mobbing. Jag har själv varit utsatt under många år för det och vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma helvete jag själv fick gå igenom. Ni kan läsa (nästan) hela historien HÄR (läs 1 till 8, inte 8 till 1, bara ett tips).

Jag ogillar folk som klagar på min blogg. Jag behöver inte gå in på varför, igen, va?

Tycker nog jag har förklarat mig tillräckligt redan. Sisådär en tio-femton gånger.

Ni väljer att läsa, jag tvingar er inte. Den kommer vara kvar. Not your choice.

Jag ogillar folk som klagar, enbart för klagandets skull. Som inte ens har en agenda, utan som bara skyfflar skit bara för att den är uttråkad eller inte har något bättre för sig. 

Nånting annat jag ogillar väldigt mycket, är folk som inte vet hur man argumenterar, utan börjar anklaga och använda könsord/skälsord istället. De människorna som inte har några som helst argument och bara blir förbannad när de blir nertagna på jorden av motparten. Väx upp, tamefan.

Jag ogillar hat. Hat är ett starkt ord. Jag hatar, ja. Men jag ogillar att jag gör det. Men vissa förtjänar inte något annat än rent hat. Talar jag emot mig själv nu? Nåja... Må så vara.

Jag ogillar folk som tar mig för givet. Det är fan inte okej, alltså.

Ska väl börja avrunda... Men sist i detta klagoinlägg måste jag tillägga att jag ogillar folk som säger saker om mig, sprider lögner om mig och inte ens känner mig. "Du är si och du är så". Lär känna mig först, din jävla idiot.

Senast på nyår fick jag höra att jag minsann hade försökt göra saker mot en tjej under tiden jag bodde i Gimo och att jag är en dålig människa och det ena och det tredje. Inte nånting av det hon sagt är sanning, utan hon gör allt för att skada mig som person och mitt rykte. Kan inte vara lätt att vara dig. Stackare.

Vilken jävla bimbo du är. Du har fan inte mycket innanför det där pannbenet inte. Blåst är bara förnamnet.

Håhåjaja... Fick ur mig lite i alla fall. Finns bra mycket mer jag ogillar. Men nån måtta får det väl vara. Ni lär ju bli oroliga för min hälsa om jag skulle skriva mer. Eller hur?

Nej, så dra åt helvete så hörs vi. Nu ska jag trycka in en pizza i ansiktet. Tjääna.

Stay true. Stay awesome.

Fick nyss höra att jag minsann bara klagar på allt och inte tycker om något alls.

Tvärtom. Det finns mycket saker jag gillar och det finns nog precis lika många saker jag INTE gillar.

Bara för att jag inte gillar Gimo (vem fan GILLAR Gimo, är då min fråga?), betyder det inte att jag inte tycker om något överhuvudtaget.

Okej, så tänkte väl sätta ihop en lista på saker jag faktiskt gillar. Men jag erkänner att det finns väldigt mycket saker jag ogillar. Och det är helt okej att ogilla saker. Och bara för att du gillar det jag inte gillar, betyder det inte att du har rätt och jag har fel. Vi har nog lika rätt båda två, ska du se.

Så, vad gillar jag? 

Jag gillar musik, väldigt mycket musik. Jag ogillar dessvärre precis lika mycket musik.

Jag gillar hårdrock, metal, viss electronica, även tung dubstep/postmodern electronica m.m

Men allt jävla radioskval och allt skit på MTV får ni ha för er själva... 

Jag gillar filmer och serier. Men jag sätter inte in mig i serier såpass bra som jag nog hade velat göra. Men det kommer nog, det med. Jag gillar även mitt xbox och datorn. Där spenderar jag många timmar och där trivs jag mer än bra. 

Jag gillar att skriva låttexter, jag gillar att skriva överhuvudtaget. Men det blir inte så ofta som jag borde nu för tiden. Jag har liksom inget att skriva till, då jag är bandlös och allt ligger på is. Men förhoppningsvis blir 2014 ett bättre år för min kreativa sida, såväl för den musikaliska sidan.

Jag gillar att vara ute i naturen och fascineras av den och hur föränderlig den är varje dag. Jag gillar rymden och allt som den innehåller. Jag gillar att vara nyfiken på det jag tycker är intressant. 

Jag gillar att veta saker som andra inte tycker är speciellt fascinerande. Med andra ord - onödigt vetande. Jag kan sitta i timtal och läsa på om något som är HELT irrelevant.

Jag gillar att sitta uppe på nätterna och fungerar bäst på kvällarna än någon annan tid på dygnet.

Något annat jag gillar är att köra bil. Jag gillar att ha kontroll över ett fordon och ogillar att sitta bredvid eller i baksätet.

Jag gillar att umgås med vänner, familj och bekanta. Jag gillar att se dom må bra och gör allt för att få dom att må så bra som jag möjligt kan få dem att må.

Jag gillar mitt kaffe. Det ska gärna drickas varje dag. Missar jag någon dag med kaffe får jag en oro i kroppen.

Bra, nu vet ni det också.

Jag gillar att spela trummor och föra ett jävla liv. Men vem fan gör inte det? Det finns så mycket njutning av att föra oväsen runt sig. En annan fördel med att banka lite skinn är att man får ur sig aggressioner som kanske legat uppdämda istället för att bli förbannad, så får man slå ur sig all ilska eller frustration.

Jag gillar alla årstider och tycker att alla årstider har en charm i sig och där återkommer vi ju till naturen och dess föränderliga sätt året runt, varje dag från timme till timme.

Något jag speciellt gillar, är att underhålla. Men tyvärr har jag inte fått göra det på ett bra tag nu. Det är en väldigt mäktig känsla att se folk gilla saker man gör. Speciellt genom musik och ett scenuppträdande.

Jag gillar sötsaker. Jag gillar det alldeles för mycket. Jag borde dra ner på det, men det är ju så förbannat jävla gott. Speciellt choklad och lösgodis. 

Jag gillar att driva folk jag ogillar till vansinne och se dom explodera. Det ger mig njutning på ett rätt högt plan.

Jag gillar att fotografera och redigera bilder. 

Jag gillar att känna mig älskad. Jag gillar att känna romantik. 

Jag gillar att arbeta med kroppen. Se saker hända genom att jag hjälpt till med något. Speciellt byggen eller dylikt.

Dock är jag inte så händig jag själv önskar jag var. Men det är ju bara jag som kan ändra det, right?

Jag gillar tekniska prylar. Datorer, kameror, TV-spel, TV-apparater, telefoner etc...

Jag gillar att sprida skratt och få folk att le.

Och sist men absolut inte minst, så gillar jag öl. Det är jättegott.

Känner att jag fick med en hel del. Men det är mycket, mycket mer jag gillar och mer än så jag INTE gillar. Men bara för att jag nån gång nämner att jag inte gillar något, betyder inte att jag klagar på dig eller det du gillar.

Utan, jag utnyttjar snarare min rätt att få uttrycka mig och använder yttrandrefriheten som finns i vårt vackra land.

När någon, helt lösryckt tycker att "jag bara klagar hela tiden", blir jag sårad av. Ni lär inte känna mig nämnvärt bra om ni tycker jag är en ledsam, tråkig och/eller ständigt klagande person.

För det är det sista jag är.

Skulle jag själv förklara mig, skulle det nog vara: Snäll, givmild, godhjärtad, lite blåögd, trevlig, glad och sprallig.

Men alla kan ju inte tycka som jag. Och det skulle vara otroligt trist om alla tyckte likadant.

Stay true. Stay awesome. Captains' orders.

2013 var inte det bästa året i mitt liv. Det ska jag säga.

Det var mycket tårar, mycket idioti och hemska människor man mest kommer minnas från detta året som gått.

Vi fick reda på att vi bodde i ett mögelinfesterat hus och blev därefter väldigt sugna på att flytta.

Vi hade länge misstänkt att så var fallet iom trötthet, huvudvärk, astmaliknande symptom, etc...

Det tog ett tag att hitta rätt, men vi gjorde det. Vi bytte upp oss från 48 till 61 kvm, men fick lämna ifrån oss våra underbara, älskade katter. Det tog hårt, måste jag säga. Det var ju våra bebisar, våra små underbara lurvbollar.

---

Så, där var det förstås väldigt tungt. Men det var långt ifrån det värsta jag gick igenom under 2013.

I våras förlorade jag min farmor efter en lång tids sjukdom. Hon hann med ett långt och kämpigt liv, men också ett liv med mycket glädje och skratt. Du kommer alltid vara saknad, lilla du. 91 år gammal hann farmor Mary bli.

Tungt, men ändock väntat. Så det var med ett lättat hjärta vi gick på begravningen. Du fick äntligen förenas med farfar efter så många år isär. Vi kommer alltid minnas ditt ljus, din värme och din givmildhet, kära farmor.

---

I Augusti fick jag ett samtal jag aldrig önskar jag fått. Ett samtal som satte mig i chock. Jag ville inte fatta vad du sa. Jag ville inte fatta vad som inträffat.

- "Farbror Stig är död..." 

- "Vad fan säger du?!"

- "Han är död...."

Jag la på. Sjönk ner i soffan. Maria (sambon) tittade på mig och förstod direkt att något var galet. Hon ringde direkt till sitt jobb, sa att hon stannar hemma. Allt för min skull. 
Maria, du anar inte hur tacksam jag är för allt du gör för mig. Utan dig hade jag inte tagit mig igenom detta år.

Det var en fantastiskt vacker begravning, trots en tryckt stämning med otrolig sorg och smärta. Än idag sitter jag här och gråter när jag skriver detta. En klump bildas i halsen och allt blir bara svårt.

Det är så hemskt att faktiskt inse att du är borta, älskade farbror. Du rycktes ifrån oss för fort. Och om du bara anade vad som triggades av din död, så skulle du skämmas och vända dig i din grav. 

För alltid älskad och saknad. Du lämnade ett stort hål efter dig.

---

Hur fan kan man vara så girig, sån idiot, att man vill bestjäla sin lillebror på det viset som du vill? Du visste att Stig hade pengar och saker som kanske skulle vara av något värde. Och nu vill du inte att dina syskon ska ha några pengar så du försöka skimma dom på lösören, bilpengar och en fastighet, bara för att du är kärringstyrd och har en ratt i ryggen. Ditt fega jävla kräk. 

Är det såhär du vill bli ihågkommen din dumma jävla råtta?! Är det såhär du vill att dina barn ska minnas dig?

Som en girigbuk som hellre gör narr av sin döda brors minne än sörjer och beter sig som en normal människa?

Din infantila, värdelösa, skithög till människa. Och dig ska man vara släkt med? Nej, USCH!!

Ta du ditt pick och pack och DRA ÅT HELVETE!!! 

---

Bara månader efter skakades vi av nästa tragedi, en god vän till familjen gick bort, bara 37 år gammal. Har ni sett "Allt för Sverige" vet ni kanske vem det är. Hon var släktforskare av rang och var högt ansedd av folk inom den branschen. En kvinna med stort hjärta, god vilja och enorm styrka att genomföra alla sina projekt, trots svårigheter i och med en medfödd sjukdom som tärde på henne.

Men det var i slutändan en elakartad sorts cancer i ryggraden som tog ditt liv. Hon lämnar efter sig 2 barn och en sörjande make.

FUCK cancer, säger jag bara.

---

I November fick vi besök av svärföräldrarna. Högst oväntat att de skulle komma ner eftersom vi bestämt att vi skulle kika upp till julfirandet. Men det tog fart på inredningen av lägenheten i alla fall, då svärföräldrarna köpte på sig en jäkla massa grejer till oss och drog el till lampor, fixade gardiner och allt möjligt. Stort tack ska dom ha, för det.

---

Så vid jul åkte vi upp till Hökmark (5 mil söder om Skellefteå) och firade sen jul i Ursviken (Skellefteås största förort) hos Marias syskon med respektive familjer och släktingar.

Ovant, måste jag säga. Det var första gången någonsin jag firade jul utan mina föräldrar inblandade.

Första gången jag inte fick se hela Kalle Ankas jul, också första gången vi inte firade jul på ett och samma ställe, utan på två.

Så, ja... Det var lite annorlunda i år. 

Nyårsafton kommer firas med nära vänner, kära bekanta och en tvårättersmiddag med tillhörande dryck.

Det kommer bli MYCKET trevligt. 

---

Så, ett gott slut och ett gott nytt år till er alla läsare.

Stay true, and stay awesome my friends. Captains' orders.

Skepp och hoj!

Jag satt igår och förundrades återigen hur mycket kärlek någon får när denne gått bort.

Vart finns den kärleken när personen i fråga är vid liv? Tar vi livet så mycket för givet, att vi hela tiden tror att vi har tid och råd att dra ut lite på det där telefonsamtalet, det där lilla smset, eller det där besöket?

Såna små saker har mer vikt än vad ni någonsin kunnat ana, den dagen en vän, bekant eller förälder går bort.

Tankarna har snurrat sedan igårkväll. Hur mycket vi egentligen tar för givet. Hur lite kärlek kan betyda så oerhört mycket när det väl är för sent att säga ett snällt ord, ge lite styrka eller bara ringa och höra om det är bra.

Det är nog därför jag blivit mer och mer försiktig sista tiden, vill spendera mer tid med mina vänner och bara ha en dag med någon kär gammal vän. Vi har inte så mycket tid som vi tror, när det väl kommer till kritan.

Jag tänker på mina fastrar och min farbror varje dag. Hur mycket jag hade velat säga och göra. Men det är för sent nu. Hur mycket mer jag skulle velat besöka farmor när hon väl var i livet, men inte gjorde.

För "det fanns ju tid"...

När man ser alla vackra ord, alla varma hälsningar och all kärlek som delas ut när det väl är för sent... Vart finns den i vardagen? Är vi så självupptagna att vi glömmer bort oss så pass mycket i orelevanta världsliga ting, istället för att skicka ett sms till någon vi inte hört från på några veckor och bara fråga "hur är det nu för tiden"?

Jag har ju också varit upptagen i mig själv väldigt mycket. Och jag skulle vilja skylla ifrån mig att jag haft mycket själv att tänka på. Men, just i detta nu så är vissa saker så oviktiga, medan folk jag älskar har slitits ifrån mig innan jag ens hunnit tänka efter. 

Så sitt inte där när det är för sent och tänk "Jag borde ha sagt att jag älskade honom/henne oftare"... Gör det till en vana. Du behöver inte säga det varje dag. Men någon gång ibland, nån gång per månad eller så. Det är mer värt än du någonsin kommer ana. För vad är vi, utan våra vänner?

Och oftast umgås vi allra mest sällan med de vänner och släktingar som bor närmast. Det är dom vi tar som mest för givet. Underligt hur livet kan te sig... Så säg "Jag älskar dig" till din vän, dina föräldrar eller släkting en gång för mycket än en gång för lite.

Och krama om dina vänner oftare än vad du gör. Det är inte farligt att dela ut lite kramar, även till dina manliga vänner. Jag kramar hellre om dom än tar i hand när man ska hälsa på eller fara ifrån dom.

Så, ta hand om er själva och hör av er oftare, okej? Vi kan väl ses över en middag, en öl eller bara över en vanlig fika? 

I'm right here.

Stay true. Stay awesome.

Jag har länge gått omkring i ett vakuum. Jag har länge tyckt att allt är svårt, att allt har varit ett jobbigt hinder på min väg mot någonting bättre. Jag kommer nog för en lång tid framöver tycka att saker och ting är svårare än vad de faktiskt är... Men sanningen är den att jag är på god väg att hitta mig själv.

Att det ska ta närmare 30 år... Men för vissa är det så. Vi "latebloomers" har väl bara haft en lite tuffare väg att gå. Jag har fortfarande mycket att uträtta i mitt liv och ser varje dag nu som en utmaning, snarare än ett hinder.

Visst, resan kommer inte bli lätt... Livet är inte alls en dans på rosor. Man behöver bara en guide som visar en enklare väg att vandra.

Jag har hittat min guide. Maria. Min själsfrände och bästa vän. Min älskade sambo och fästmö. Jag har dig att tacka för mycket älskling. Varje dag är så mycket bättre med dig i mitt liv. Vi firar i Januari, 3 år som par. Tiden går så inåt helvetes fort. Man hinner knappt med att reagera. Jag menar, det var ju nyss sommar... Och nu är det tamefan nästan vinter. Dagarna springer förbi.

Jag kommer för första gången någonsin denna julen, att fira julafton utan min familj, vilket känns lite bitterljuvt.

Men traditioner är till för att brytas, right? Det ska bli kul och lite nervigt är det allt. Det känns inte helt okej ännu. Jag antar att det blir en vanesak. Man gör det bästa av det, helt enkelt.

Kommer kännas enormt underligt att inte vara med morsan och farsan i år. 

Nu undrar ni säkert: "När ska du börja klaga?". Jag har inget gnäll idag, alls. Otroligt nog. Jag fick faktiskt lite skäll i somras på en fest av en kär gammal vän, att jag var så enormt nedstämd och nästan hatisk i min blogg.

Jag är inte sådär bitter egentligen. Jag är en väldigt sympatisk, glad och trevlig person, när man väl lär känna mig.

Men vem bryr sig?! Hehe. Nej, detta kan inte fortgå. Mer gnäll kommer framöver. Men kanske med en mer sarkastisk och ironisk ton, än nedstämd, gnällig och allmänt svart karaktär.

Gäller att skriva på rätt sätt, bara. Men hur jag än skriver kommer folk att tycka, klaga eller vara allmänt dryga.

Förväntar mig inget annat, alls, kan jag säga. 

Nej, far åt helvete, så hörs vi.

Stay true. Stay awesome. Captain's orders.