Varför är kärlek så "lätt" för vissa? Man bara har den där kontakten och allt klickar och man håller ut i snålblåsten och alla problem som man ställs inför.

Medans andra - jag bland annat - aldrig får något att fungera...

Hur kommer det sig att kärlek är så underbart men ändå en sån plåga? Är kärlek bara till för vissa? Medan andra får gå livet ut och dö i sin ensamhet, utan barn, giftermål, det där huset på landet, barnbarn...?

Sen har ju vissa otur med sina val, med illojalitet, otrohet, oärlighet... Jag är bland annat en av dom! Otroheten har duggat tätt runt mig. Sen har lögner också varit en stor faktor. Men sen är jag nog rätt korkad också som faktiskt vill se gott i människor... Men en sak har jag i alla fall lärt mig. Aldrig mer kasta mig in i ett förhållande!

Jag är så avundsjuk på så många som får allt att funka och får allt att se så lätt ut... Jag vill bara gråta... Jag vill bara ge upp försöken... Jag vill bara få nånting att funka! Nånting överhuvudtaget! Men det är klart... Det kan ju vara så enkelt att det är mig det är fel på. Får ju höra det ganska ofta. Alltid någon som har något att säga till om hur jag gör saker och jag BORDE vara som person.

Jag vill så gärna kunna bara vara gjord av teflon och skita i vad folk säger. Men nånstans djupt där inne samlas alla hemska ord och bara väntar på att få skicka upp impulsbilder i huvudet på mig. Så fort jag stänger mina ögon så ser jag alla mobbing jag upplevde. Så fort jag stänger av alla ljud omkring mig och ska sova hör jag alla hånskratt jag fick höra den där gången i skolans korridor...

Varje vaken minut tänker jag på att jag nån gång bara vill räcka till för någon...

Mer än som vän! För en bra vän är jag. Och den som säger motsatsen får ta och genomföra en realitycheck på sig själv. Jag ställer alltid upp så gott jag kan och har alltid gjort. Jag har alltid funnits ett samtal eller sms bort om det är något. Jag har ställt upp otaliga gånger med sängplatser och djupa samtal. Jag har varit en axel att gråta ut på när det varit jobbigt för någon av mina vänner.

Mitt självförtroende är på väg upp... Sakta sakta sakta... Men jag är ännu inte riktigt där jag vill vara. Jag har fortfarande inte det där spontana modet att till exempel bara knalla upp till en tjej och snacka, utan jag måste fortfarande ha något stärkande i kroppen (speciellt på krogen)...

Ta bara ett exempel:
"Sitter på krogen, ser en sjukt snygg brud."

Daniel tänker: "Hah, som att hon NÅNSIN skulle vilja ha mig."

Så är det alltid. Har alltid varit. Några års mobbing har förstört så mycket för mig. ETT hånskratt räckte för att få mitt mod att försvinna. Komplex kan man väl kalla att jag har. Jag vet att jag egentligen inte borde bry mig. Lättare tänkt än gjort.

I min tanke vet jag att jag har charmen och att jag faktiskt kan vara rätt söt...

Jo, faktiskt! Jag kan faktiskt vissa dagar se mig i spegeln och säga att jag ärligt ser bra ut. Men tyvärr är dom dagarna kanske 1-2 dagar i veckan...

Usch, för mycket tankar... För lite cigg! Suck... Undrar när man ska bli kvitt dessa tvivel och dessa komplexa tankar. Jag är grymt tacksam till många av er runt mig, ni vet vilka ni är som faktiskt försöker hjälpa mig! Jag uppskattar alla vackra ord och alla uppmuntringar! Jag är på väg uppåt... Men det kommer nog krävas något år till innan jag är där jag vill vara!

Och till alla mina nära och kära, som alltid funnits i vått och torrt:
Jag älskar er. Innerligt. Ni skulle bara förstå. Jag skulle vilja få fram det oftare.

Men jag tror ni vet... Sitter här och gråter och känner mig skitmesig...

Just one of those nights...