Det här kommer sticka i mångas ögon. Men nu är jag så innerligt less på allt tissel och tassel bakom min jävla rygg.

Kliv fram och säg vad i helvete ni tycker om mig. Istället för att bete er som skitskallar och snacka bakom min rygg.

Ni har ingenting för att vara falska mot mig. Var ärliga istället. Säg den sanna åsikt ni har jämtemot mig.

Jag börjar ledsna på att vara den som finns när ingen annan finns för er. Men när jag har det svårt, då finns ingen där.Ja, kanske inte alla. Men många. Säg vad som stör er. Säg vad ni har för problem med mig som person.

Jag är så jävla skitless på att vara den som fixar och donar, för att inte ens få ett tack, inte ens ett litet intresse.

Men ni ska ändå snylta på mig?

Nej, jag drar fan gränsen här.

Jag vet att många av er har problem med mig. Det skiner rakt igenom er. De falska leendena ni skänker mig har jag genomskådat för längesen. Men jag har bara inte ORKAT ta mig för att prata med er face to face. För den nivån det skulle hamna på är så låg att jag antagligen bara skulle stå där och skaka på skallen åt dom.

Jag klarar mig utan att ha många vänner. Jag har istället ett fåtal som jag faktiskt kan lita på.

Så, här är er chans. Säg vad ni egentligen tycker om mig istället för att snacka skit bakom min rygg.

Det här är inte bara nu det pågår, utan det har pågått i åratal. Var är tacksamheten efter allt jag gjort för er?

Men sen vet jag ju också att vissa inte har tillräckligt med stake för att vara ärlig face to face och istället beter sig som jävla idioter bakom min rygg istället och tror att de ska komma undan då det till slut ändå kommer fram vilka som sagt vad och vad de tycker om mig. Så, sitt där som en feg jävla mes och snacka skit... Om du tror det är bättre.

Ställer folk upp för mig - klart som fa-an jag ställer upp tillbaka, och de som ställt upp för mig vet att jag är dem evigt tacksamma. Men nånstans får det fanimej finnas en gränsjävel. Och nu sätter jag ner foten.

Det är nog nu.