Jag är ytterst orolig att mina inre demoner/djävlar/röster har dött. Faktiskt...

Jag är nästan aldrig riktigt upprörd över nåt längre. Allt verkar rinna av mig som vatten på en gås. Jag som brukade vara arg över det mesta, skrev underhållande blogginlägg och var allmänt pissed på allt och alla.

Vad har hänt med mig? Det kan väl inte vara så att jag släpper allt för lätt? Detta faktum oroar mig. Visst, jag blir upprörd fortfarande. Men inte i samma utsträckning.

Förr var folk idioter, nu är dom bara irriterande. Förr var händelser upprörande. Nu är dom bara argumenterbara.

Vad har hänt med mig?

Jag vill bli upprörd över att jag inte längre blir upprörd. Men det bara... Går inte. Kan vara att jag flyttade ifrån en skithåla utan dess like, till ett hus där bara vissa saker har gått snett och inte allt...? Måste nästan vara så.

Ibland behöver kroppen ett miljöombyte. Men detta är ju löjligt. Jag vill kunna bli upprörd, eller i alla fall smått irriterad. Men nästan så att det inte går längre. 

Såna där saker som fick hela kroppen att skaka av ilska. Men nu är det bara "Jävlar så frustrerad jag är..." för att någon minut senare bytas till "Äh, det är lugnt...". Jag är orolig för mina små djävlar i mitt huvud.

Dom måste vara utsvultna. Stackars djävlar...

Stay true. Stay awesome.

Att ta vårt pick och pack och lämna Gimo är det bästa som hänt mig, tror jag bestämt.

Komma bort från lögnaktiga kräk, falska leenden, skitsnack, uppblåsta idioter och alla jävla högljudda, vidriga jävla Forsmarkare!

Så jävla skönt, så jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Det var som om en stor börda, en stor sten eller ett ok lättade från mina/våra axlar. Allt man kunde känna i Gimo var ångest, förtvivlan och sorg.

Men sedan vi flyttade till huset har allt vänt (nästan) och vi mår båda mycket bättre i jämförelse med hur vi mådde i Gimo. Nu kan vi le, skratta och bara rå om varandra utan en massa störande moment omkring oss.

Visst, man kommer aldrig ifrån idioter helt. Och det har vi ju märkt. Men, det är fan så mycket enklare nu att bara ignorera det som stör och bara bry sig om sig själv istället. Och det är så oerhört befriande.

Vi hade en så grym avslutning på sommaren när vi flyttade hit. Vi hade riktigt roliga fester på altanen och vi stormtrivs med att kunna vara i centrum för våra vänner istället för att bo så långt ifrån alla.

Visst, man umgås inte med så många från Gimo längre, men det finns ett fåtal väldigt noggrant utvalda som jag fortfarande anser vara mina vänner och som jag kan anse ha en god relation till. Men jag är samtidigt sjukt glad att slippa en hel uppsjö av dårar där borta i Gimo.

2013 kommer bli ett så mycket lättare år än vad de 4 åren som ligger bakom mig har varit.

Stay true. Stay awesome.

Det finns så mycket gnällkärringar som bara gnäller och aldrig någonsin gör något åt det de ständigt klagar på.

Varför är det så?

Är det den svenska mentaliteten?

Är det rädslan att stå ut från mängden?

Är det bara ren och skär feghet som sätter stopp för det?

Nånting är det i alla fall som gör att de bara sitter och klagar, pratar skit bakom ryggen på varandra och tycker allmänt illa om personer och saker utan att våga göra något åt saken.

Hur svårt är det att knalla upp till nån och säga: "Hördu du... Jag tycker fan inte om dig. Du har enormt många dåliga kvaliteter och brister och du borde arbeta på dom istället för att bete dig som en jävla sopa!"?

Eller hur svårt är det att ta saken i egna händer och tycka till högljutt till just den/det som är fel? Är det så jävla svårt? Va?

Jag vet flera stycken i min närhet som gärna snackar väldigt mycket skit om personer - men när de är i det sällskapet så är de fromma som lamm och har en falsk fasad jämtemot den de tycker illa emot och verkar godtycklig och godhjärtad, för att sekunder senare när denne inte hör snackar skit åter igen.

Ska det verkligen vara så?

Och varför umgås dom med varann när den ene tycker så fruktansvärt illa om den andra? Det kan man ju också fråga sig. Feghet återigen att just ha en rädsla inom sig att inte vilja bli ogillad? Att de har för mycket stolthet i sig istället för att göra sig av med "idioten"?

Och ni som röstar på min omröstning och har tryckt i "Jag umgås inte med idioter", jag kan nästan sätta en tusenlapp på att varenda jävel av er umgås med idioter för att ni är för rädda för att be dom dra åt helvete och vara ärlig. Eller hur? Skenheliga jävla personer finns det tamefan överallt.

Stay true. Stay awesome. Stay HONEST!