I dagarna har vi förlorat en av de stora. Robin Williams. En legend, en komiker och magnifik skådespelare med en talang, sällan skådad. En person, som beskrivs ha varit, en varm, godhjärtad och "äkta" människa.

En person som vi nog aldrig trodde skulle försvinna såpass hastigt och brutalt som han gjorde. Depression är inget att ta lätt på. Jag vet...

Jag var deprimerad under långa perioder under tonåren. Även långt in i 20-årsåldern kämpade jag med detta ständiga mörker. Jag såg många vägar ut, men gav mig fan på att jag skulle bekämpa det monster, som är en depression.

Jag lyckades, men är såklart livrädd att falla tillbaka i det mörka hål där jag en gång höll till. I så många år, utan att kunna ta mig ur den grop jag själv grävt. 

Visst finns det bakgrund till det hela som kanske påverkade. Men alla - och då menar jag alla - kan bekämpa denna sjukdom. 

Jag vet att, ord känns så små, när man prata om depression. Jag vet själv att man inte vill lyssna på dom som säger att "allt kommer bli bra" och att man känner att "varför ska jag lyssna på dig?" när de säger att de finns där för en.

Men i verkligenheten så är det nog en bra sak. Det finns också professionell hjälp till hands. Och det var det som räddade mig, det och Maria. 

Jag vet att folk vill hjälpa. Jag vet att många kände sig hjälplösa. Jag vet också att många inte trodde på mig. Det kom många gliringar att jag "bara klagar hela tiden" och "gråter i min blogg" i tron att jag bara sökte uppmärksamhet. Visst, uppmärksamheten var nog mer ett rop på hjälp. Ett rop på hjälp som inte hörsammades förrän i allra sista sekund.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men som en deprimerad människa inte tror på. De är så svalda av det mörker som är en depression att de inte alls är intresserade. De blir introverta och stänger alla dörrar omkring sig i tron om att de kan klara av det på egen hand. Och visst, det har säkert nog någon enstaka individ också gjort.

Men oftast är psyket så nedkört i botten att de bara ser detta eviga mörker, de hör bara demonerna som viskar onda ord i ens öra.

Jag vill bara säga att, hur det än är, så vill jag finnas där. Men inte på det sätt som kanske alla tror. Utan, bara på det mest fundamentala sätt som finns. Jag kan bara sitta där, i samma rum som dig. Tyst. 

Eller så kan vi lyssna på lite bra musik och bara... Lyssna. Jag sitter gärna i timtal och lyssnar på vad du har att säga och försöker komma med några positiva tankar som feedback. 

Vi kan också spela TV-spel om du är med på det, eller så kan vi prata om det är det du vill. Jag vet att det är svårt att vara en åhörare när man är så nedkörd att allt bara är skit.

Men jag lovar. Vi är massor av människor som gått igenom det du gör. Du, personen som gömmer sin psykiska ohälsa, utan att säga något. Du som sätter på dig en mask, istället för att avslöja ditt riktiga jag. 

Vi kan inte veta att du mår dåligt, förrän du själv erkänner för dig själv att du mår så dåligt att du enbart ser den "enkla utvägen". 

Det finns så mycket jag vill säga. Det finns så mycket jag, eller snarare, vi vill hjälpa till med. På ett så simpelt sätt som att bara... Lyssna på dig. Vi vill inte leka hobbypsykolog. Vi vill bara lyssna på vad du har att säga.

Det gör inget om du gråter hysteriskt. Det gör inget om du bryter ihop och bara vill ha närhet en stund. Närhet som i - att spendera tid i samma rum, i samma lägenhet, i samma hus. 

Det finns så otroligt mycket att leva för. Kärlek, vänner, familj. Ja, till och med drömmar du hade när du var liten. Det finns en hel värld som väntar på att upptäckas.

Hjälp finns att få. Snälla, var inte rädd att söka den. 

Vi är en armé, som tänker hålla dig på fötter när det inte finns någon ljusning i horisonten. Vi är axlarna du kan stödja dig emot när du inte längre orkar gå själv. Vi är din trygga hamn, när havet vill dra med dig i sina starka strömmar.

Men... I slutändan är det är upp till dig att söka den hjälpen. Vi kan bara hjälpa dig på vägen. Allt jag vet, är att det är värt det i slutändan, även om det verkar hopplöst i början.

Det är Du - och enbart Du - som avgör vad du gör av den hjälpen som finns. 

Tack för att ni läst och lyssnat på mina ord. Tack för alla er, som finns vid min sida, dag ut och dag in.

Utan er - hade jag aldrig lyckats.

/Daniel Eriksson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...