Jag kände dig liksom aldrig. Inte på riktigt. Men du var ändå som en kompis kompis. 

Ni vet - man ses nån gång, flyktigt sådär, har  bra och givande pratstunder och man skrattar ihop.

Man känner den där känslan att: "Vi borde ses oftare och snacka lite skit. Kanske ta en öl ihop".

Den känslan hade jag om dig. Men nu är du borta. Jag har förlorat en bekant. En vän. För det var du.

Så hastigt livet kan tas ifrån oss alla. Så brutalt livet kan vara emot de som står en nära. På en sekund förändras livet totalt. Ibland till det sämre, ibland till det bättre. I min erfarenhet - till det sämre.

Man frågar sig själv "varför just denna människa?" och man blir betungad av att höra att något så tragiskt har skett.

Tack för alla fina pratstunder jag fick ha med dig. Jag uppskattar det väldigt mycket. En klok, omtyckt och varm människa verkade du vara. Jag hade så gärna velat känna dig bättre. 

Mina kondoleanser går ut till din familj, dina vänner, din fru och dina barn. Jag sörjer med er alla. 

Kommer alltid minnas dig, även fast vi inte kände varandra så bra.

Så overkligt. Så orättvist. 

Sov gott, min vän.

Alltid saknad.

---

"Vi hann ej säga Dig farväl, ty döden kom så fort.
Men nu vi säga Dig vårt tack, vid evighetens port."