Jag lever inget normalt liv.

Man kan tro det på ytan. Jag ler, jag skrattar och ser ut att må bra.

Men i botten, där i avgrunden, har jag förbannat ont.

Jag lever ett liv som ingen ska behöva göra. Jag går med ständig magvärk, det knyter sig liksom, varje gång jag ser någon vän, familjemedlem eller liknande säga nånting om att köpa saker, att åka på semester, att bara en så enkel sak som att köpa en liten present, gör att det vänder sig i magen.

Jag har inte haft en regelbunden inkomst på flera år. Ja, man kan väl säga att jag har nån sorts rädsla för att börja jobba. Men jag tror det beror på att jag varit borta från arbetslivet i över 4 års tid. Jag blir rädd att jag ska göra bort mig och att jag ska göra fel och få sparken direkt. För det har hänt. Det har hänt att jag blivit entledigad utan att ens få en minsta förklaring till varför.

Jag söker 20-40 jobb i månaden och får svar på kanske 1 av dom, om jag har tur. Jag skulle nog dra det till att, av att för vart hundrade jobb jag sökt, så har jag fått svar på, i snitt 3. Oftast i mailform, i det där massutskicket, ni vet.

"Vi vill meddela dig om att vi inte valt att gå vidare med just DIN ansökning. Vi behåller ditt CV... blah blah blah..."

Jag vet hur visan går. Jag har ingen fin utbildning, men jag har stora intressen och brinner för vissa saker. Något som jag skulle tycka var otroligt kul är att köra bil, hålla på med och vara runt bilar, jag gillar att jobba fysiskt, men kanske inte börja med att - första dagen - lyfta 4 ton jord. Då tar min kropp stryk och jag ligger nästa dag.

Nej, men nånting, kanske målare, kanske kakelsättare, stensättare eller dylikt. Kanske vara säljare på nåt roligt ställe, köra ut varor till butiker, träffa folk. Det finns väl egentligen bara två jobb jag inte kan tänka mig.

Och det är att jobba inom vården, eller vara personlig assistent. Annars är jag rätt öppen. 

Jag har ett bra CV, dock bara med ströjobb. Självklart tänker ju arbetsgivarna på det, när dom ser att jag bara varit på ett ställe i mer än ett år åt gången. De blir misstänksamma och så väljer dom bort mig. Det är väldigt sällan jag ens får träffa de ansvariga och visa vem jag är och få en ärlig chans att visa just DOM, att jag vore en tillgång för dom under rätt premisser.

Jag kräver absolut inte mycket. Jag kan börja med att tjäna jättelite i början och jobba upp mig. Jag kan fan till och med jobba timme, eller deltid. Jag skulle bara kunna jobba 5-10 timmar i början, bara för att få komma in i jobbet och hjälpa till. Men, jag tar inget för givet. Jag kommer absolut inte få något jobb bara sådär. Det är inte min stil.

Det är för alla andra. Spelar ingen roll hur mycket jobb jag söker. Jo, då. Jag har varit in till arbetsgivare med CV och meritförteckningar, jag har ringt och tjatat på arbetsgivare att just JAG borde jobba för dom. Men inget ändras.

Alla andra får jobb hur enkelt som helst - utom jag. I alla fall känns det så. Hopplöst. Önskar jag bara kunde få starta om. Från när jag skulle välja gymnasielinje, helst. Då hade jag aldrig i helvetet börjat på en estetlinje. Då hade jag valt el, industri eller fordon. Utan snack. Sen hade jag självklart skött mig bättre i skolan och gjort bättre ifrån mig och fått högre betyg. Men, det är lätt att vara efterklok.

Så nu sitter jag här. Snart 31 år gammal, utan liv, utan pengar och med en sambo, som jag för mitt liv, inte kan förstå hur hon har tålamodet för/med mig. Jag kan inte vara lätt att leva med. Nu rinner tårarna ned för mina kinder, så det är dags att avrunda.

Hoppas på att få se en ljusning, nån gång.

Det känns som att det borde vara min tur snart... Men jag hoppas inte på nånting. För det har jag slutat med...