Det finns något som är viktigt för mig. Det viktigaste för mig är att folk runt mig mår bra. När de jag tycker om mår bra, mår jag bra. Jag har länge mått dåligt och haft djupa ärr efter både fysisk och psykisk mobbing. Skola som arbetsplats. Men, jag har bearbetat mig själv och kommer till klarhet mer och mer, för varje dag som går.

För bara något år sedan, såg jag bara mörker. Men nu kan jag se en ljusning. Äntligen, ser jag en ljusning.

Ljusningen heter: "TV-spel". 

Genom TV-spelens värld kan jag förändra liv. Om jag bara har tålamod. 

Ta ett exempel. Pewdiepie. Han har, genom sin Youtubekanal, skänkt hundratusentals kronor till olika välgörenheter, bara genom att vara en kille som spelar TV- och dataspel. Han har kämpat för att komma dit han är idag. Inget snack.

Man får inte över 40 miljoner följare, bara sådär. Jag skulle gott nöja mig med hundra tusen. Det skulle vara en overklig grej. Men då måste jag jobba för det. Videos eller stream flera gånger i veckan. Utmana mig själv och vad jag kan göra.

I slutändan handlar det inte om mig. I slutändan handlar det om vad jag kan göra för andra, genom mitt intresse. Mitt intresse och passion, som är TV-spelandet. En stor del av mitt liv är att få spela TV-spel. Senaste åren har det blivit mer och mer. Jag och så många andra, i dagens läge, följer en eller flera Youtubepersonligheter eller grupper.

Där de spelar spel, underhåller och tjänar rätt fina pengar på vad de gör. Men i slutändan handlar det inte om att försörja mig själv. Visst, det skulle vara en bonus.

Skulle jag, mot all förmodan, lyckas att samla på mig 100k följare. Ett mål för kanske 2-3 år framöver, efter att jag införskaffat next gen-konsol. Så skulle jag, regelbundet, försöka samla ihop pengar till bröstcancer-, prostatacancer och dylika fonder. Jag skulle höja medvetenheten kring saker som, till exempel, fibromyalgi. Fibromyalgi som många inte ens vet, existerar. Få in pengar till forskning, så man kan hitta en lösning, på ett problem som är så oerhört negligerat. Tänk dig, att du har ont i varenda muskel och varenda led, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och det enda som rekommenderas är bra kost, motion och alvedon. Förjävligt!

Det vill jag ändra på. Jag vill hjälpa till. Se förändring. Veta att, jag kan förändra, för andra. Jag har sett så mycket lidande. På så nära håll. 

Hur rättvist är det att barn dör i förtid pga att cancerforskningen inte kommit längre än vad den gjort. Eller hur rättvist är det att en psykiskt sjuk människa ska få gå orolig över att skada sig själv eller andra, bara pga att det inte finns pengar eller tid nog för denne att få hjälpen, som är nödvändig.

Jag vill kunna stå till hands. Jag vill hjälpa de som lider. Jag har, som tur är, hälsan. Och därför vill jag hjälpa.

Jag hoppas att jag, inom en snar framtid, kan börja resan som slutar med att jag kan hjälpa människor få den vård, den medicin eller omtanke, som behövs. Det är en dröm. Men den är än så länge, bara just det... en dröm.