Det var väl sagt att det kommer bli en riktig mjukstart att testa på att bo i detta huset vi bor i.

Men än så länge kan vi ju säga att det varit allt annat än en dans på rosor. Avlopp som strejkat, fallna träd som ligger i vägen, fallna träd som rasat över gästhuset, många många kubikmeter snö som skottats bort, dåliga lister runt om varenda fönster, verandadörren och ytterdörren...

Sen har vi för liten, smal och snäv hall... Så inga möbler kan komma igen där (ja, förutom stolar och sånt smått).

Så alla stora möbler måste man bära RUNT huset, för att trycka in via ett av fönstren på verandan. 

Krångligt är det minsta man kan säga...

...och nu också en uppfart som varit allt annat än vänlig mot oss sedan vintern kom. Det är första biten när man kommer upp för den som är den trixiga. Den lutar så förbannat, så vid minsta lilla is eller modd, så kommer man inte upp, för det blir för halt. När det är is och snö (vid minusgrader) är det ju bara att sanda/grusa (minst 20 kg).
Men nu när det blev plusgrader, modd och blask fastnade jag direkt och kom INGENVART. 

Då hade jag tur idag, då jag efter en timmes kämpande, kom bonden förbi med sin traktor och såg mig sitta fast.

Så jag backade bara ner så tog han uppfarten GRUNDLIGT (han höll till och med på att dra med sig en stor jävla sten (ni vet en sån på 50-60 kilo) i bara farten. 

Så, genomsvettig och förbannad tog jag mig då ÄNTLIGEN upp. Fy fan, mjukstart var det, ja... Eller?

Längtar lite halvt till våren........

Stay true. Stay awesome.

 

mamma

27 december 2012 14:43

Åhhhh va skönt det är att bo i stan!!!! ;)

 

Miira

27 december 2012 15:24

Du är duktig du älskling! Och vi ska ju vara glada att vi inte har lika stor uppfart som mamma och pappa att skotta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...