Varför inser man för sent att man gjort så många fel?

Varför gör man så många fel innan man inser att det är för sent?

Hade det med mina många dåliga minnen genom högstadiet att göra? Hade det med hur svag jag var i sinnet, att jag utsatte mig för psykisk mobbing inom relationer? Var jag såpass nedbruten, att jag utan minsta tvekan, kastade mig in i relation efter relation utan en tanke på att jag kunde bli skadad än mer?

Var jag i ett såpass dåligt skick, att jag tillät mig själv bli såpass nedbruten att jag inte längre brydde mig?

Jag ville bara att allt skulle vara bra, anpassade mig efter alla andras önskan och bland vänner höll skenet uppe och drog på ett leende, fast jag i grund och botten var så tom att jag inte hade något att leva för.

Jag tillät folk kliva över mig som om jag vore död och begraven. Hur kan en människa sjunka så lågt att man utnyttjar en så psykiskt nedbruten människa? Vad driver den sortens människor? Är det makt? Är det tanken på att man är överlägsen?

Njuter dessa människor av att slå, utan fysisk beröring? Sjukt är det, hur som helst.

Och dessa människor är så förblindade av sin makt/överlägsenhet, att de gör det (ibland hela sina liv) på ren rutin.

De vet inte något annat sätt, eftersom de alltid gjort så. Sjukt att behöva inse det efter så många år av neglekt.

Det är förstås svartsjuka jag pratar om. Den sortens svartsjuka som drivits till den punkt att man inte längre har något kontroll över den. Det kanske började lite lätt en gång i tiden, till den punkt där man går igenom sin partners telefon i misstanke om otrohet, där man inte längre får skriva till en person av det motsatta könet utan att det tar hus i helvete i relationen.

Där det blir korsförhör för varenda minut man inte varit med varann. Där det blir till bråk, om man tittar på någon annan än sin partner. Det kan till och med gå så långt att man inte längre har facebook i rädsla över att ens partner ska bli arg och vilja göra slut.

Där ett oskyldigt sms kan sluta med att svartsjukan utmynnar i att det utväxlas könsord, skälsord eller till och med slag. Det har tamejfan gått för långt redan första gången ens partner kollar igenom ens sms, facebook eller liknande utan tillåtelse, bara för att ha en ursäkt att kunna bråka, och få bryta ned sin partner än mer.

Med gråten i halsen har jag flera gånger fått be om ursäkt, då jag blivit anklagad för otrohet för att jag smsat med en annan tjej. En tjej jag känt sedan 6 år tillbaka innan... Så fruktansvärt sjukt.

Ska det behöva vara så?

Jag blir bara ledsen och arg när jag inser att jag själv var den som var såpass utsatt och inte vågade göra annat än att be om ursäkt och hävda att det var mitt fel och vilja att relationen jag då hade skulle gå tillbaka till normalt och sen gör allt i sin makt för att inte höja misstanke om nånting som kunde sluta i ett bråk.

Nu för tiden när jag ser det, vill jag ta tag i personen som utsätter sin partner för misstanke, hot och bråk och dra till med några väl valda ord och avsluta med några välriktade, syrliga ord där jag markerar att det är sista gången det händer. 

Don't fuck with me.