Ibland har man bara såna dagar där man bara vill glömma allt, gömma sig under en sten och förvinna från världen en stund. Idag, är en sån dag. Jag mår skit, kan inte äta, är rastlös, men vet inte vad jag ska göra åt det. Allt blir bara fel. 

Tänk ändå att två ynka personer kan göra så mycket fel, vara så hemska och förstöra för så många andra.

Det är nog mest det som stör mig. Visst, allt annat rör vid mig också, såklart. Det blev bara så fel.

Ingen förtjänar ju att dö i förtid.

Var upp till farbror Stigs hus, för sista gången idag. Jag tror i alla fall att det blir sista gången.

Sista gången jag fick gå in i hans hus, känna alla dofter och ta in allt. Jag saknar dig, något så oerhört, ska du veta. Inget är detsamma utan dig. Dina syskon lider.

Man ska inte behöva begrava sin minsta lillebror. Kan inte ens ana hur dom känner.

Jag försöker - men det är oerhört svårt.

Jag vet att du hade velat att vi skulle gå vidare. Du hade en så enkel syn på döden och accepterade att döden kunde komma fort. Men det gör så ont. Våra hjärtan blöder och tårarna de rinner. Vi möts ju en vacker dag, jag vet, men det är så lång tid kvar.

Dessa sista ord, är tillägnade dig...

Tänk er inte honom, som någon som givit sig av. Hans resa har bara börjat.
Vi lever många liv och det på jorden, är bara ett.
Tänk er, att han vilar från sorger och tårar.
På en plats fylld av värme och trygghet, där man inte räknar varken dagar eller år.

Tänk er hur han önskar att ni visste att inget utom er sorg kan dö.
Och tänk er honom, levande i hjärtat, på dem han vidrört.
För ingenting han älskat kan någonsin gå förlorat,
och att han var, för alltid och oändligt älskad!

...tills dess att vi ses igen, älskade farbror.