Jag satt igår och förundrades återigen hur mycket kärlek någon får när denne gått bort.

Vart finns den kärleken när personen i fråga är vid liv? Tar vi livet så mycket för givet, att vi hela tiden tror att vi har tid och råd att dra ut lite på det där telefonsamtalet, det där lilla smset, eller det där besöket?

Såna små saker har mer vikt än vad ni någonsin kunnat ana, den dagen en vän, bekant eller förälder går bort.

Tankarna har snurrat sedan igårkväll. Hur mycket vi egentligen tar för givet. Hur lite kärlek kan betyda så oerhört mycket när det väl är för sent att säga ett snällt ord, ge lite styrka eller bara ringa och höra om det är bra.

Det är nog därför jag blivit mer och mer försiktig sista tiden, vill spendera mer tid med mina vänner och bara ha en dag med någon kär gammal vän. Vi har inte så mycket tid som vi tror, när det väl kommer till kritan.

Jag tänker på mina fastrar och min farbror varje dag. Hur mycket jag hade velat säga och göra. Men det är för sent nu. Hur mycket mer jag skulle velat besöka farmor när hon väl var i livet, men inte gjorde.

För "det fanns ju tid"...

När man ser alla vackra ord, alla varma hälsningar och all kärlek som delas ut när det väl är för sent... Vart finns den i vardagen? Är vi så självupptagna att vi glömmer bort oss så pass mycket i orelevanta världsliga ting, istället för att skicka ett sms till någon vi inte hört från på några veckor och bara fråga "hur är det nu för tiden"?

Jag har ju också varit upptagen i mig själv väldigt mycket. Och jag skulle vilja skylla ifrån mig att jag haft mycket själv att tänka på. Men, just i detta nu så är vissa saker så oviktiga, medan folk jag älskar har slitits ifrån mig innan jag ens hunnit tänka efter. 

Så sitt inte där när det är för sent och tänk "Jag borde ha sagt att jag älskade honom/henne oftare"... Gör det till en vana. Du behöver inte säga det varje dag. Men någon gång ibland, nån gång per månad eller så. Det är mer värt än du någonsin kommer ana. För vad är vi, utan våra vänner?

Och oftast umgås vi allra mest sällan med de vänner och släktingar som bor närmast. Det är dom vi tar som mest för givet. Underligt hur livet kan te sig... Så säg "Jag älskar dig" till din vän, dina föräldrar eller släkting en gång för mycket än en gång för lite.

Och krama om dina vänner oftare än vad du gör. Det är inte farligt att dela ut lite kramar, även till dina manliga vänner. Jag kramar hellre om dom än tar i hand när man ska hälsa på eller fara ifrån dom.

Så, ta hand om er själva och hör av er oftare, okej? Vi kan väl ses över en middag, en öl eller bara över en vanlig fika? 

I'm right here.

Stay true. Stay awesome.