Jag satt igår och förundrades återigen hur mycket kärlek någon får när denne gått bort.

Vart finns den kärleken när personen i fråga är vid liv? Tar vi livet så mycket för givet, att vi hela tiden tror att vi har tid och råd att dra ut lite på det där telefonsamtalet, det där lilla smset, eller det där besöket?

Såna små saker har mer vikt än vad ni någonsin kunnat ana, den dagen en vän, bekant eller förälder går bort.

Tankarna har snurrat sedan igårkväll. Hur mycket vi egentligen tar för givet. Hur lite kärlek kan betyda så oerhört mycket när det väl är för sent att säga ett snällt ord, ge lite styrka eller bara ringa och höra om det är bra.

Det är nog därför jag blivit mer och mer försiktig sista tiden, vill spendera mer tid med mina vänner och bara ha en dag med någon kär gammal vän. Vi har inte så mycket tid som vi tror, när det väl kommer till kritan.

Jag tänker på mina fastrar och min farbror varje dag. Hur mycket jag hade velat säga och göra. Men det är för sent nu. Hur mycket mer jag skulle velat besöka farmor när hon väl var i livet, men inte gjorde.

För "det fanns ju tid"...

När man ser alla vackra ord, alla varma hälsningar och all kärlek som delas ut när det väl är för sent... Vart finns den i vardagen? Är vi så självupptagna att vi glömmer bort oss så pass mycket i orelevanta världsliga ting, istället för att skicka ett sms till någon vi inte hört från på några veckor och bara fråga "hur är det nu för tiden"?

Jag har ju också varit upptagen i mig själv väldigt mycket. Och jag skulle vilja skylla ifrån mig att jag haft mycket själv att tänka på. Men, just i detta nu så är vissa saker så oviktiga, medan folk jag älskar har slitits ifrån mig innan jag ens hunnit tänka efter. 

Så sitt inte där när det är för sent och tänk "Jag borde ha sagt att jag älskade honom/henne oftare"... Gör det till en vana. Du behöver inte säga det varje dag. Men någon gång ibland, nån gång per månad eller så. Det är mer värt än du någonsin kommer ana. För vad är vi, utan våra vänner?

Och oftast umgås vi allra mest sällan med de vänner och släktingar som bor närmast. Det är dom vi tar som mest för givet. Underligt hur livet kan te sig... Så säg "Jag älskar dig" till din vän, dina föräldrar eller släkting en gång för mycket än en gång för lite.

Och krama om dina vänner oftare än vad du gör. Det är inte farligt att dela ut lite kramar, även till dina manliga vänner. Jag kramar hellre om dom än tar i hand när man ska hälsa på eller fara ifrån dom.

Så, ta hand om er själva och hör av er oftare, okej? Vi kan väl ses över en middag, en öl eller bara över en vanlig fika? 

I'm right here.

Stay true. Stay awesome.

Jag har länge gått omkring i ett vakuum. Jag har länge tyckt att allt är svårt, att allt har varit ett jobbigt hinder på min väg mot någonting bättre. Jag kommer nog för en lång tid framöver tycka att saker och ting är svårare än vad de faktiskt är... Men sanningen är den att jag är på god väg att hitta mig själv.

Att det ska ta närmare 30 år... Men för vissa är det så. Vi "latebloomers" har väl bara haft en lite tuffare väg att gå. Jag har fortfarande mycket att uträtta i mitt liv och ser varje dag nu som en utmaning, snarare än ett hinder.

Visst, resan kommer inte bli lätt... Livet är inte alls en dans på rosor. Man behöver bara en guide som visar en enklare väg att vandra.

Jag har hittat min guide. Maria. Min själsfrände och bästa vän. Min älskade sambo och fästmö. Jag har dig att tacka för mycket älskling. Varje dag är så mycket bättre med dig i mitt liv. Vi firar i Januari, 3 år som par. Tiden går så inåt helvetes fort. Man hinner knappt med att reagera. Jag menar, det var ju nyss sommar... Och nu är det tamefan nästan vinter. Dagarna springer förbi.

Jag kommer för första gången någonsin denna julen, att fira julafton utan min familj, vilket känns lite bitterljuvt.

Men traditioner är till för att brytas, right? Det ska bli kul och lite nervigt är det allt. Det känns inte helt okej ännu. Jag antar att det blir en vanesak. Man gör det bästa av det, helt enkelt.

Kommer kännas enormt underligt att inte vara med morsan och farsan i år. 

Nu undrar ni säkert: "När ska du börja klaga?". Jag har inget gnäll idag, alls. Otroligt nog. Jag fick faktiskt lite skäll i somras på en fest av en kär gammal vän, att jag var så enormt nedstämd och nästan hatisk i min blogg.

Jag är inte sådär bitter egentligen. Jag är en väldigt sympatisk, glad och trevlig person, när man väl lär känna mig.

Men vem bryr sig?! Hehe. Nej, detta kan inte fortgå. Mer gnäll kommer framöver. Men kanske med en mer sarkastisk och ironisk ton, än nedstämd, gnällig och allmänt svart karaktär.

Gäller att skriva på rätt sätt, bara. Men hur jag än skriver kommer folk att tycka, klaga eller vara allmänt dryga.

Förväntar mig inget annat, alls, kan jag säga. 

Nej, far åt helvete, så hörs vi.

Stay true. Stay awesome. Captain's orders.

Jag har en ständigt återkommande tanke i mitt liv, nu för tiden...

Varför är folk så oerhört intresserade av att säga hur man ska leva sitt liv? Är andra människors liv så fruktanslöst tråkiga och händelselösa att de bara måste ge sig in i ens eget liv och kommentera hur man gör sina val etc.?

Nej, håll er undan och kyss mig i arslet.

De som bara MÅSTE hålla sig krampaktigt i andras liv, för allt vad de förmår, borde nog se sig själva i spegeln och fråga sig "vad fan håller jag på med?". För nånting är väldigt fel om de är så desperata att få någon sorts action i sitt liv genom att leva genom andra.

Så. Jävla. Less. Punkt.

Var bra längesen man hängde i bloggen. Men kände att det var dags att skriva någonting. Jag kan helt ärligt säga att nu efter flytten har jag börjat hitta rätt i mitt liv också. Jag mår bättre än jag någonsin gjort i nya lyan. 

Just därför jag också återfår den tanken jag började inlägget med. Får de ut nånting jag inte kan begripa av att vara dryga, jobbiga och dumma i huvudet mot andra? 

Varför vill ni så desperat förstöra för andra och vara allmänna kioskmongon? Förklara gärna...

Lev ditt egna jävla liv, och skit i andras. Dags att ta tag i livet ni själva lever. 

Vill bara sända ut till mina vänner, hur mycket jag älskar er alla. Ta åt er, le litegrann och hör av er oftare.

Stay true. Stay awesome. Captain's orders!