Det händer inte ofta att något tar tag i mig på ett såpass starkt sätt att allt bara rasar samman och jag brister ut i gråt och får en såpass övervälmande känsla att jag inte längre kan kontrollera impulserna som följer.

När man hör om människor som förlorar sina nära och kära. När ungdomar förlorar sina allra närmaste vänner på det mest tragiska sätt, eller när barn förlorar sina föräldrar i tidig ålder. Ibland även för tidig för barnet att ens kunna förstå vad som egentligen hände. Det kan även bara vara någons kamp mot cancern eller andra sjukdomar, på gott och ont. 

Jag satt nyss och fick se Jon Henrik Fjällgrens hyllning till sin döde vän, Daniel. Hur äkta och starkt något kan bli bara genom sång och melodi. Det griper tag om hjärtat och man glömmer tid och rum. Man tänker på de som man själv förlorat genom åren. Vänner och släkt.

När jag satt och grät kom jag och tänka på Dream Theaters låt "The spirit carries on", som handlar just om att förlora någon som står en nära. Att vara rädd för döden och att vara osäker inför vad som komma skall.

Finns det något efter livet? Är det bara en enda stor tystnad och ett evigt mörker? Vem vet egentligen?

Jag vet vad jag tror i alla fall. Och det kan ingen rubba. Inte på något sätt. Ni får tro vad ni vill. Jag bryr mig, ärligt talat, inte om hur eller vad ni tror händer.

Allt jag vet är att jag är säker på att jag kommer få återse mina nära och kära en vacker dag. Eller i alla fall är det vad jag hoppas. Själen färdas vidare när kroppens styrka tar slut. 

Några ord innan jag avslutar är vad som sjungs i Dream Theaters sång, som jag tidigare pratade om.

Starka och klara ord som jag tror alla som levt ett bra liv tänker när det väl tar slut. Sörj inte, utan var stark. För vi ses en vacker dag.

"Move on, be brave. 
Don't weep at my grave. 
Because I am no longer here, 
but please never let your memory of me disappear.

If I die tomorrow I'd be allright, because I believe.

That after we're gone, the spirit carries on."

Jag älskar er. Ni vet alla vilka ni är. Ingen nämnd, ingen glömd.

Har som bekant Twitter och följs av en härlig grabb vid namn Markus Tervamäki, som är aktiv i bandet Deathchamber, ett dödsband från Luleå. Och idag la jag upp på Twitter att jag och Nicke snart ska köpa in saker till våran hårdrockspodcast, och direkt fick jag ett svar från denna Tervamäki att vi har upphovsmans tillstånd att använda deras musik hur och när vi vill i programmet. 

Jag kunde inte vara lyckligare. Ett steg närmare någonting professionellt. Att få använda bra musik i vår podcast är inget annat än hur jävla awesome som helst. Och det gör det ju inte sämre att det är ett grymt tungt och bra dödsband som dessutom är svenskt.

Att få denna skjuts hjälper oss att kunna ha ett tungt intro till podcasten till exempel.

Vore hur grymt som helst om vi kunde få fler upphovsmäns tillstånd att använda bra musik i poden när vi själv önskar använda det. Och Deathchamber kommer vi ju spela till och från, det känns som en självklarhet.

Ni kan, om ni vill, lyssna in Deathchamber HÄR (Spotify).

Tack igen till Deathchamber och herr Tervamäki som gör detta möjligt.

Stay true. Stay awesome.

Vad är det för fel på mänskligheten?

Varför ställer man upp på att svepa en öl, utmanar andra på att svepa en öl för att de ska utmana fler att utmana andra att utmana ännu fler personer...? Varför sprids dessa typer av saker som löpeldar, men när det kommer till att samla pengar till välgörande ändamål, så är folk inte ett dugg intresserade.

Jag finner inte det roande i att se någon svepa en öl, för att sen sitta och grimasera och bete sig som en jävla idiot och utmana fler på att genomgå någon sorts eldprov. Jag vill inte låta som en moralkärring, snälla missförstå mig rätt. Jag dricker gärna några öl och lägga pengar på det ibland. Det är jäkligt gott med en kall öl och en köttbit många gånger och jag njuter gärna av det nån gång i månaden.

Men att bli filmad av någon för att endast svepa en 50 cl's öl för att få någon annan att svepa en till?

Come on, bro...

Tänk vad mycket pengar ni kunde ha samlat till rätt ändamål istället för att se ut som en idiot på Facebook. Du kunde ha statuerat exempel och utmanat någon på ett rejält gympass, samla pengar till cancer-, hjärt- och lungfonder, eller varför inte lägga 10-20 spänn vardera på att ge ett sjukt barn deras drömdag?

Varför blir jag så anti detta snedsteg av mänskligheten? För att det föregås av nån sorts grupptryck och att man inte vill verka sämre än de andra och därav blir allt en enda stor ond cirkel. Du är inte mer manlig för att du kan svepa en öl på under 15 sekunder. Du får inte mer skägg eller hår på bröstet av att knäcka en bärs och låta hälften rinna ut över dig själv. Men det som nog är det manligaste du kan göra, är att öppet gråta när du inte mår bra.

Det är helt okej att gråta, även till händelser i en film eller på TV, rent allmänt.

Visst, jag snackar ofta om att vara manlig - men jag skulle inte dra mig till den milda grad att göra narr av mig själv som man genom att genomgå något sorts sveparvad.

Vill ni veta vad som är manligt? Att kunna ta sin flickvän/sambos/frus handväska mitt i en klädbutik utan att himla med ögonen och verka skämmas. Att stå och hålla i en handväska med ett huvud hållet högt och en rak rygg är mer manligt än att svepa en kall öl. Det är mer manligt att våga visa sin kärlek öppet inför alla andra, även fast du varit i ett förhållande i 3-4 år. Det är okej att alltid vara nykär.

Det är mer manligt att kramas med sina manliga vänner än att du sitter där och tycker du är tuff och sveper en öl.

För det har ingen nånsin gjort förut. Eller hur? Men sen klagar du på alkoholisten Börje i stadsparken som dricker öl öppet och skräner om sina fyllehistorier. Dubbelmoralen vet inga gränser.

Hur vore det om ni tänkte efter och bröt denna trend? Nej, just ja. Mänskligheten är idiotisk i grund och botten.

Inget görs med tillförsikt eller eftertanke, utan allt ska bara göras hejdlöst. Här och nu, på en gång.

Jag säger inte att ni INTE få svepa en öl på Facebook och bete er som om ni är världens manligaste förebild (vilket ni absolut inte är), ni får svepa bärs till höger och vänster. I couldn't care less. Det är upp till var och en. Detta är bara mina tankar om vad man SKULLE kunna ha gjort istället.

Jag påstår inte att ni ska lyssna på mig på något sätt - jag ber er bara att tänka efter lite. 

Varför blir jag såhär?

Jag har förlorat två av mina fastrar i cancer, min farbror dog för ett halvår sedan till följd av hjärtsvikt och min farmor dog efter en längre tids kamp med cancern. Utan den hade hon levt i 4-5 år till, utan tvekan. Starkare människa får man leta efter. Starkaste kvinnan jag någonsin träffat på. Och förmodligen kommer att träffa.

Tänk alla pengar som folk kastat bort på att denna öltävling, som kunde gått till bättre ändamål. I'm just sayin'.

Nominerar ni mig, kommer ni få en stol i ansiktet och ni kan glömma att ni får varsin platta bärs. Ni kan få ännu en stol i ansiktet istället.

Sorry, det blev ett långt inlägg. Men så blir det när man inte skrivit på ett tag.

Love you all! Kom ihåg, tillförsikt och eftertanke.

Stay true. Stay awesome.