Hårdrockspoden är under uppbyggnad och saker och ting börjar klaffa allt eftersom.

Det är egentligen bara två saker som fattas. Musik och bilder.

Med musik, så menar jag en tung och rivig introlåt. Bara 20-30 sekunder lång, något snyggt riff och med nån sorts hockeykör som sammafattar namnet på poden. Enkelt.

Problemet? Jag har ju inte direkt tillgång till studioprylar. Så om någon känner sig manad att hjälpa oss att få fart på poden och spela in ett intro åt oss, skulle vi självklart belöna på något sätt.

Med bilder, är det såklart en snygg header på våran upcoming Facebooksida där allt innehåll kommer finnas.

Där kommer det även finnas lite behind-the-scenes-bilder, material som inte kom med i podcasten, etc.

Vi behöver hjälp av någon som har skills i Photoshop (eller annat program) att redigera en eller flera bilder och lägga snygg text etc.

Även detta kommer självklart att belönas.

Känner du någon som har tillgång till detta eller är du själv duktig på något av detta eller har tillgång till något?

Hör då av er SNARAST möjligt.

Tanken är väl att vi ska försöka komma igång med hårdrockspoden i slutet på Februari.

Skicka till min mail: Captain.azum@gmail.com, eller skriv en kommentar på Facebook eller här i kommentatorsfältet så ska vi se vad vi kan komma fram till för deal!

Til' then - Horns high, stay true and stay awesome, friendos.

Så var det bara sju månader kvar tills man fyller 30.

30...

I och för sig bara en siffra. Men, visst börjar man fundera vad fan man har lyckats med i sitt liv.

Svaret? Inte mycket. Ska jag vara ärlig har jag misslyckats i det mesta, använt mycket ursäkter och inte varit den bästa personen. Visst har jag ärr kvar sen min ungdom, och jag jobbar med mig själv varje dag sedan dess. 

Det har inte varit någon rak väg... Inte alls. Kunde jag ha gjort saker annorlunda? Självklart. Det har vi väl alla kunnat göra? Ingen idé att älta det som hänt, egentligen. 

Men vissa saker håller ett fast grepp, än idag. Det vill jag säga. Önskar saker och ting varit lättare. Jag kan bara i mitt stilla sinne, arbeta med mig själv, stärka mig själv på så många sätt jag kan och bearbeta saker och ting i min takt. Vem fan är du att döma mig?

30...

Det kommer bli ett projekt att planera en eventuell fest. Eftersom man bor i lägenhet och har väldigt många goda vänner så vore ju det ultimata att hyra/låna ett partytält och ställa nånstans. Nånstans där man inte stör. Nånstans där man kan leva om lite utan att det blir ett jävla liv på grannar och så.

Och hur fan gör man med alkoholen? Ska man bjuda? Ska folk ha med sig eget? Musikutrustning... El... Det är mycket man måste tänka på. Bord måste man också tänka på. Ska man hyra? Vad är billigast? Hur fan ska man göra?

Nåja, det löser sig sinom tid. Bara jag är klar i planerna månaden innan är jag nöjd. Alltså i Juli. Men som sagt, Juli lär vara här innan man hunnit säga hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Eller nåt liknande ord.

Ville egentligen bara få ur mig lite tankar, nothing more. Klart.

Stay true. Stay awesome.

Uppsala var länge en stad med fina anor vad gäller musik, för musiker och för alla fans.

Men på vägen hände något. Något som tog livet av den myllrande hårdrockskultur som Uppsala vaggade i sin famn.

Vad som hände? Det vet jag inte. Jag skulle vilja veta. Mer än någon annan. Rocken dog i skymundan, i ett gathörn dit ingen ville se.

Hårdrocken har sedan dess kämpat i det tysta, i förorterna har ungdomar samlats i föräldrars garage och källare, då det inte finns tillgång tillgång till replokaler som inte kostar multum för de unga killarna som fortfarande går i skolan.

"Men ungdomsgårdarna då?" frågar man sig. Nej, det har knappt funnits där heller. Det är nu senaste halvåret jag sett människor som faktiskt tagit tag i taktpinnen igen och låtit ungdomar samlas i lokaler (endast till 19-års ålder).

Vad händer med musiken när de nått maxålder för att få hålla till i ungdomsgårdarna då? Jo, då måste de (allt som oftast) tillhöra en studiecirkel och plugga ännu mer. Det är där vi får problem. När de har jobb. När ska de ha tid att plugga ännu mer bara för att kunna få lira med kompisarna en, eller ett par gånger i veckan? 

Det funkar inte. Det är alltid någon i bandet som alltid jobbar sent, jobbar kväll eller har skaffat familj tidigt och faktiskt inte har tid på just den utsatta tiden då de får använda lokalen.

Jag har frågat runt flera gånger, men det är åldersgräns eller så måste du tillhöra en studiecirkel för att få tillgång till replokalen du är intresserad av. Kommunerna bryr sig inte ett skvatt längre och det estetiska har sakta men säkert suddats ut av okunnigheten bland "simpelt folk". 

Ska du ha en replokal i Uppsala som inte ägs av skolor eller föreningar, får du betala dyra pengar. Pengar som oftast inte finns i början när du vill slänga ihop ett nytt projekt. Det kostar dig mer pengar än du kan få in på de få gig som faktiskt går att få i Uppsalanejderna, då knappt någon lokal finns för hårdrockare längre. 

Man får också ha i åtanke, att för ett nybildat band, tar det tid och ork att bara få ihop material nog för att kunna komma ut på de minsta av scener. Du står säkert i 4-6 månader och repar tills fingrar blöder och röst går sönder. Du måste lägga ut pengar på intrumenten, utrustningen som ska finnas i replokalen. Det är flera tusen vi snackar om. Och då ska du samtidigt betala en fet månadshyra för "repan" också.

Missförstå mig inte nu. Det jag pratar om är inte möjligheten att få gig, den möjligheten finns bara du är driven nog. Det är just att som nykomlingar ha möjligheten att just bli etablerad nog att få gigga på scenerna i Uppsala.

Men, som det är nu, så funkar det inte... Får inte rocken den uppmärksamhet den förtjänar i Uppsala, går den ett bittert öde till mötes.

Har jag fel? Jag hoppas det...

Men jag ser ingen annan utväg i dagsläget.

Stay true. Stay awesome.

Fick nyss en arg kommentar om att jag minsann inte kan generalisera om Gimo (min gamla "hemort")och dess invånare. 

Jodå. Det kan jag visst. Det finns, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, få saker jag hatar. Men Gimo är en av de sakerna. Om man kan kalla en ort för en sak?

Nåja...

Gimo. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag antar att jag inte kan börja från en speciell tidpunkt, men jag kan säga såhär mycket... Gimo gav mig inte mycket att vara glad över. Brorsans givmildhet att hyra ut sin lägenhet till mig när det inte riktigt var allt som stämde i mitt liv, är nästan den enda ljuspunkten jag kan se tillbaka på vad gäller min tid i Gimo.

Första tiden (veckan eller två), kan jag ärligt säga att jag hade goda förhoppningar om mina dagar i Gimo.

Så fel jag skulle få. 

Jag skaffade dock ett par vänner, ja. Livslånga vänner? Kanske 2 eller 3. Resten var bara flyktiga kontakter på vägen.

En väg som kantats utav problem, svåra kurvor, höga toppar och djupa dalar. Oftast djupa dalar.

Gimo är en ort fyllt av mobbare. Mobbare av rang. Inte såna som mobbas "på kul". Utan elitmobbare. 

Är du inte från Gimo och gillar orten på det sättet dom gör - då är du ett offer som måste utrotas. Lite så är det.

Trist... Men sant. Ni som bor i Gimo kommer reagera: - "Så är vi inte alls!"

Okej, visst. Säger ni det så.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå... Varför blir folk så upprörda för att jag hatar Gimo? Bara för att några få personer älskar Gimo, betyder inte det att jag gör det. Jag kommer alltid att känna ett sorts hat jämtemot Gimo - inte bara som ort, utan för folket där som behandlat mig illa till den milda grad att jag var nära att göra mig själv illa.

Så fort jag tänker på Gimo eller någon nämner skithålan, får jag en klump i halsen. En känsla jag ogillar, starkt.

Jag kan inte ens åka igenom Gimo utan att få ångest och ett tryck i bröstet. Så illa är det. Det är bara för er att inse. Ni kommer aldrig kunna ändra min åsikt om skiten.

Jag hade en enorm tur som var såpass envis så att jag fick min Maria. Utan henne hade jag inte kommit någonvart, utan ruttnat i den skithålan. Ja, vem vet hur långt jag hade gått. Som tur var får vi aldrig veta det. Men det var fan illa innan jag träffade henne.

Maria lyfte mig ur skuggorna och visade mig en värld jag aldrig tidigare sett. En värld med massor av kärlek, tillit och respekt. Så stort tack till min underbara sambo och fästmö. Tack för allt du givit mig under dessa 3 år vi varit tillsammans. Du är allt jag någonsin kunde önskat. Du är till och med mer än så.

Tack även till alla vänner som funnits där på vägen. Som hjälpt mig när jag behövt er. Victor Isaksson mest utav allt under de första två åren jag bodde i Gimo. Just under den tiden var du en räddare i nöden och jag har dig att tacka för många saker, såsom skjuts hit och dit, etc...

Om du läser detta, så vet jag att jag kanske inte har varit särskilt tacksam alla gånger. Vi kanske inte alltid dragit jämnt. Men du kommer alltid ha en speciell plats för mig. Så, tack.

Jag ser tillbaka på tiden i Gimo med förakt, med en dålig eftersmak och ren hopplöshet. Jag förstår idag varför så många ungdomar valde att flytta till Uppsala eller till och med längre ut mot kusten efter skolan tagit slut. 

Det finns ingenting där, förutom Sandvik som ger folket mat på borden. Utan Sandvik, dör Gimo. Sandvik ÄR Gimo.

Folket är inte Gimo. För utan Sandvik, skulle 80% flytta därifrån. Då skulle inte orten vara attraktiv för någon.

Kanske för de äldre. Men sen då?

Är ni från Gimo och läser det här och blir upprörda över att jag inte delar era känslor till orten... Får det stå för er.

Det här är något jag måste skriva. För det gnager i mitt huvud. 

Det finns få saker som gjort mig så lycklig som när vi lämnade Gimo och bosatte oss i grannorten. Nu har vi ju till och med bytt kommun. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går.

Det är små pusselbitar som fattas i mitt liv. Men det kommer. Sinom tid. Det vet jag.

--

Stay true. Stay awesome.

Jag önskar jag haft en annan omgivning när jag gick i högstadiet. Jag önskar jag det vore annorlunda.

Jag älskar ju sport av hela mitt hjärta. Men jag fick aldrig chansen att visa vad jag hade att ge. Allt pga mobbarna.

De förstörde sporten under många år för mig. Jag sitter idag och önskar jag hade i alla fått en sportslig chans, utan att kallas för både det ena och det andra under träningar, ja till och med under matcherna på bänken.

Jag lär aldrig få en chans att ens lira korpen idag, varken i fotboll eller innebandy. Det finns inga öppna platser. Tyvärr.

Vill jag lira nåt får jag göra det på ploj, utan att någon ens bryr sig, på ett hårt trägolv. Finner liksom inget kul i det.

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Har alltid varit. Men utan någon att tävla med, är det ju faktiskt ingen idé att ens lägga ned någon som helst tid på det. Eller hur?

Ja, jag närmar mig 30. Jag fick aldrig ens en chans som tonåring att göra det jag trodde skulle bli så kul, så utmanande. Att få tävla. Att få göra skillnad på något jag trodde jag skulle kunna göra bra. Istället blev jag utfryst, mobbad, knuffad och behandlad som om jag vore skräp.

Efter det, tror jag att jag faktiskt varit smått rädd att faktiskt försöka söka mig till ett lag. Ett redan sammansvetsat gäng. Där det kan hamna i samma banor igen. Att de inser att jag kanske inte är lika bra som dom som tränat, spelat matcher och varit med i gejmet under 10-20 år och fått förtroende från tränarna.

Tränarna ja... De var ju inte mycket bättre på min tid. De hörde de råa skratten, de hörde de brutala orden. Gjorde dom nånting? Stod med ett flin i ett hörn. Jag tror inte ens de fattade vad som pågick. Var det så elitistiskt? Är det så idag också? Att den som kanske är mindre, den som är något långsammare och inte har det bästa skottet, den bästa skruven eller är den bästa av målvakterna, behandlas som skit? 

Sorgligt om det fått fortsätta... Men jag hade inte blivit förvånad. Så många gånger man läst att smågrabbar som fryses ut, bara för att de inte är stjärnan i laget. Av både vuxna OCH medspelare. Man blir mörkrädd.

Vart vill jag komma med detta? Det vet jag inte själv. Hade bara varit kul att få chansen att vara med och tävla igen. Jag finner en sorts njutning i att se andra förlora i sport, TV-spel, etc. 

That's it...

Stay true. Stay awesome.

Om jag får klaga lite... Utan att få skit, vill säga - så skulle jag också vilja plita ned lite saker jag ogillar också, i och med att jag faktiskt skrev massor av saker jag faktiskt gillar häromdagen.

Det är ju inte mer än rätt att få ventilera frustration i en blogg och/eller på Twitter eller liknande. Så, ni som inte gillar klagan och vill klaga på mig, step aside. Ni behöver absolut inte läsa detta. Detta inlägg är inte för er.

---

Jag ogillar folk som klagar på mig bara för att dom inte har något bättre för sig. Ni som inte har några intressanta liv, utan vill lägga er i andras bara för att ni är uttråkade? Get a grip, you sonuvabitch! 

Jag ogillar högljudda fjortisar som skryter om att de faktiskt var fulla i helgen. Speciellt ska de skrika och skräna i bussar och liknande ställen. De ska stolt visa upp bilder och videos när de ligger halvt utslagna på en balkong nånstans. Way to go, assfaces. 

Att dom sedan utökar denna idioti med att ständigt känna sig deprimerade och att dom "inte pallar plugget", är ett skämt. Skolan är det lättaste du kommer genomgå i livet. Fuck your life? HAH! Jävla dramaqueens.

Dagens ungdomar är så jävla bortskämda med att få allt serverat på silverfat att det är äckligt åt det.

Fick du inte nyaste surfplattan, laptopen/Macbooken eller telefonen? Det är så jäääääävla synd om dig.

Försök förtjäna dom istället. Eller varför inte köpa dom för egna jävla pengar?

Ett starkt ogillande riktar jag även emot folk som ena veckan beter sig om vanligt folk och nästa vecka förvandlas till någon man inte känner igen och ger en skit, helt utan att man förtjänar den. Beslutsångest, much?

Lite ogillande får även dagens media. Nuff' said.

Jag ogillar Gimo och dess invånare. Inte alla, of course. Några "normala" finns kvar där. Men dom är few and far apart. Kan väl lugnt säga att 90% av deras invånare är riktiga jävla nötter som inte ens förtjänar att andas samma luft som mig. With that said, låt oss byta ogillande.

Jag ogillar falskhet, otrohet, lögner och svek. Jag tror inte ens jag behöver utveckla det.

Jag ogillar även mobbing. Jag har själv varit utsatt under många år för det och vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma helvete jag själv fick gå igenom. Ni kan läsa (nästan) hela historien HÄR (läs 1 till 8, inte 8 till 1, bara ett tips).

Jag ogillar folk som klagar på min blogg. Jag behöver inte gå in på varför, igen, va?

Tycker nog jag har förklarat mig tillräckligt redan. Sisådär en tio-femton gånger.

Ni väljer att läsa, jag tvingar er inte. Den kommer vara kvar. Not your choice.

Jag ogillar folk som klagar, enbart för klagandets skull. Som inte ens har en agenda, utan som bara skyfflar skit bara för att den är uttråkad eller inte har något bättre för sig. 

Nånting annat jag ogillar väldigt mycket, är folk som inte vet hur man argumenterar, utan börjar anklaga och använda könsord/skälsord istället. De människorna som inte har några som helst argument och bara blir förbannad när de blir nertagna på jorden av motparten. Väx upp, tamefan.

Jag ogillar hat. Hat är ett starkt ord. Jag hatar, ja. Men jag ogillar att jag gör det. Men vissa förtjänar inte något annat än rent hat. Talar jag emot mig själv nu? Nåja... Må så vara.

Jag ogillar folk som tar mig för givet. Det är fan inte okej, alltså.

Ska väl börja avrunda... Men sist i detta klagoinlägg måste jag tillägga att jag ogillar folk som säger saker om mig, sprider lögner om mig och inte ens känner mig. "Du är si och du är så". Lär känna mig först, din jävla idiot.

Senast på nyår fick jag höra att jag minsann hade försökt göra saker mot en tjej under tiden jag bodde i Gimo och att jag är en dålig människa och det ena och det tredje. Inte nånting av det hon sagt är sanning, utan hon gör allt för att skada mig som person och mitt rykte. Kan inte vara lätt att vara dig. Stackare.

Vilken jävla bimbo du är. Du har fan inte mycket innanför det där pannbenet inte. Blåst är bara förnamnet.

Håhåjaja... Fick ur mig lite i alla fall. Finns bra mycket mer jag ogillar. Men nån måtta får det väl vara. Ni lär ju bli oroliga för min hälsa om jag skulle skriva mer. Eller hur?

Nej, så dra åt helvete så hörs vi. Nu ska jag trycka in en pizza i ansiktet. Tjääna.

Stay true. Stay awesome.

Fick nyss höra att jag minsann bara klagar på allt och inte tycker om något alls.

Tvärtom. Det finns mycket saker jag gillar och det finns nog precis lika många saker jag INTE gillar.

Bara för att jag inte gillar Gimo (vem fan GILLAR Gimo, är då min fråga?), betyder det inte att jag inte tycker om något överhuvudtaget.

Okej, så tänkte väl sätta ihop en lista på saker jag faktiskt gillar. Men jag erkänner att det finns väldigt mycket saker jag ogillar. Och det är helt okej att ogilla saker. Och bara för att du gillar det jag inte gillar, betyder det inte att du har rätt och jag har fel. Vi har nog lika rätt båda två, ska du se.

Så, vad gillar jag? 

Jag gillar musik, väldigt mycket musik. Jag ogillar dessvärre precis lika mycket musik.

Jag gillar hårdrock, metal, viss electronica, även tung dubstep/postmodern electronica m.m

Men allt jävla radioskval och allt skit på MTV får ni ha för er själva... 

Jag gillar filmer och serier. Men jag sätter inte in mig i serier såpass bra som jag nog hade velat göra. Men det kommer nog, det med. Jag gillar även mitt xbox och datorn. Där spenderar jag många timmar och där trivs jag mer än bra. 

Jag gillar att skriva låttexter, jag gillar att skriva överhuvudtaget. Men det blir inte så ofta som jag borde nu för tiden. Jag har liksom inget att skriva till, då jag är bandlös och allt ligger på is. Men förhoppningsvis blir 2014 ett bättre år för min kreativa sida, såväl för den musikaliska sidan.

Jag gillar att vara ute i naturen och fascineras av den och hur föränderlig den är varje dag. Jag gillar rymden och allt som den innehåller. Jag gillar att vara nyfiken på det jag tycker är intressant. 

Jag gillar att veta saker som andra inte tycker är speciellt fascinerande. Med andra ord - onödigt vetande. Jag kan sitta i timtal och läsa på om något som är HELT irrelevant.

Jag gillar att sitta uppe på nätterna och fungerar bäst på kvällarna än någon annan tid på dygnet.

Något annat jag gillar är att köra bil. Jag gillar att ha kontroll över ett fordon och ogillar att sitta bredvid eller i baksätet.

Jag gillar att umgås med vänner, familj och bekanta. Jag gillar att se dom må bra och gör allt för att få dom att må så bra som jag möjligt kan få dem att må.

Jag gillar mitt kaffe. Det ska gärna drickas varje dag. Missar jag någon dag med kaffe får jag en oro i kroppen.

Bra, nu vet ni det också.

Jag gillar att spela trummor och föra ett jävla liv. Men vem fan gör inte det? Det finns så mycket njutning av att föra oväsen runt sig. En annan fördel med att banka lite skinn är att man får ur sig aggressioner som kanske legat uppdämda istället för att bli förbannad, så får man slå ur sig all ilska eller frustration.

Jag gillar alla årstider och tycker att alla årstider har en charm i sig och där återkommer vi ju till naturen och dess föränderliga sätt året runt, varje dag från timme till timme.

Något jag speciellt gillar, är att underhålla. Men tyvärr har jag inte fått göra det på ett bra tag nu. Det är en väldigt mäktig känsla att se folk gilla saker man gör. Speciellt genom musik och ett scenuppträdande.

Jag gillar sötsaker. Jag gillar det alldeles för mycket. Jag borde dra ner på det, men det är ju så förbannat jävla gott. Speciellt choklad och lösgodis. 

Jag gillar att driva folk jag ogillar till vansinne och se dom explodera. Det ger mig njutning på ett rätt högt plan.

Jag gillar att fotografera och redigera bilder. 

Jag gillar att känna mig älskad. Jag gillar att känna romantik. 

Jag gillar att arbeta med kroppen. Se saker hända genom att jag hjälpt till med något. Speciellt byggen eller dylikt.

Dock är jag inte så händig jag själv önskar jag var. Men det är ju bara jag som kan ändra det, right?

Jag gillar tekniska prylar. Datorer, kameror, TV-spel, TV-apparater, telefoner etc...

Jag gillar att sprida skratt och få folk att le.

Och sist men absolut inte minst, så gillar jag öl. Det är jättegott.

Känner att jag fick med en hel del. Men det är mycket, mycket mer jag gillar och mer än så jag INTE gillar. Men bara för att jag nån gång nämner att jag inte gillar något, betyder inte att jag klagar på dig eller det du gillar.

Utan, jag utnyttjar snarare min rätt att få uttrycka mig och använder yttrandrefriheten som finns i vårt vackra land.

När någon, helt lösryckt tycker att "jag bara klagar hela tiden", blir jag sårad av. Ni lär inte känna mig nämnvärt bra om ni tycker jag är en ledsam, tråkig och/eller ständigt klagande person.

För det är det sista jag är.

Skulle jag själv förklara mig, skulle det nog vara: Snäll, givmild, godhjärtad, lite blåögd, trevlig, glad och sprallig.

Men alla kan ju inte tycka som jag. Och det skulle vara otroligt trist om alla tyckte likadant.

Stay true. Stay awesome. Captains' orders.