Fick nyss en arg kommentar om att jag minsann inte kan generalisera om Gimo (min gamla "hemort")och dess invånare. 

Jodå. Det kan jag visst. Det finns, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, få saker jag hatar. Men Gimo är en av de sakerna. Om man kan kalla en ort för en sak?

Nåja...

Gimo. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag antar att jag inte kan börja från en speciell tidpunkt, men jag kan säga såhär mycket... Gimo gav mig inte mycket att vara glad över. Brorsans givmildhet att hyra ut sin lägenhet till mig när det inte riktigt var allt som stämde i mitt liv, är nästan den enda ljuspunkten jag kan se tillbaka på vad gäller min tid i Gimo.

Första tiden (veckan eller två), kan jag ärligt säga att jag hade goda förhoppningar om mina dagar i Gimo.

Så fel jag skulle få. 

Jag skaffade dock ett par vänner, ja. Livslånga vänner? Kanske 2 eller 3. Resten var bara flyktiga kontakter på vägen.

En väg som kantats utav problem, svåra kurvor, höga toppar och djupa dalar. Oftast djupa dalar.

Gimo är en ort fyllt av mobbare. Mobbare av rang. Inte såna som mobbas "på kul". Utan elitmobbare. 

Är du inte från Gimo och gillar orten på det sättet dom gör - då är du ett offer som måste utrotas. Lite så är det.

Trist... Men sant. Ni som bor i Gimo kommer reagera: - "Så är vi inte alls!"

Okej, visst. Säger ni det så.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå... Varför blir folk så upprörda för att jag hatar Gimo? Bara för att några få personer älskar Gimo, betyder inte det att jag gör det. Jag kommer alltid att känna ett sorts hat jämtemot Gimo - inte bara som ort, utan för folket där som behandlat mig illa till den milda grad att jag var nära att göra mig själv illa.

Så fort jag tänker på Gimo eller någon nämner skithålan, får jag en klump i halsen. En känsla jag ogillar, starkt.

Jag kan inte ens åka igenom Gimo utan att få ångest och ett tryck i bröstet. Så illa är det. Det är bara för er att inse. Ni kommer aldrig kunna ändra min åsikt om skiten.

Jag hade en enorm tur som var såpass envis så att jag fick min Maria. Utan henne hade jag inte kommit någonvart, utan ruttnat i den skithålan. Ja, vem vet hur långt jag hade gått. Som tur var får vi aldrig veta det. Men det var fan illa innan jag träffade henne.

Maria lyfte mig ur skuggorna och visade mig en värld jag aldrig tidigare sett. En värld med massor av kärlek, tillit och respekt. Så stort tack till min underbara sambo och fästmö. Tack för allt du givit mig under dessa 3 år vi varit tillsammans. Du är allt jag någonsin kunde önskat. Du är till och med mer än så.

Tack även till alla vänner som funnits där på vägen. Som hjälpt mig när jag behövt er. Victor Isaksson mest utav allt under de första två åren jag bodde i Gimo. Just under den tiden var du en räddare i nöden och jag har dig att tacka för många saker, såsom skjuts hit och dit, etc...

Om du läser detta, så vet jag att jag kanske inte har varit särskilt tacksam alla gånger. Vi kanske inte alltid dragit jämnt. Men du kommer alltid ha en speciell plats för mig. Så, tack.

Jag ser tillbaka på tiden i Gimo med förakt, med en dålig eftersmak och ren hopplöshet. Jag förstår idag varför så många ungdomar valde att flytta till Uppsala eller till och med längre ut mot kusten efter skolan tagit slut. 

Det finns ingenting där, förutom Sandvik som ger folket mat på borden. Utan Sandvik, dör Gimo. Sandvik ÄR Gimo.

Folket är inte Gimo. För utan Sandvik, skulle 80% flytta därifrån. Då skulle inte orten vara attraktiv för någon.

Kanske för de äldre. Men sen då?

Är ni från Gimo och läser det här och blir upprörda över att jag inte delar era känslor till orten... Får det stå för er.

Det här är något jag måste skriva. För det gnager i mitt huvud. 

Det finns få saker som gjort mig så lycklig som när vi lämnade Gimo och bosatte oss i grannorten. Nu har vi ju till och med bytt kommun. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går.

Det är små pusselbitar som fattas i mitt liv. Men det kommer. Sinom tid. Det vet jag.

--

Stay true. Stay awesome.

 

Henke Laurin

10 januari 2014 06:20

haters gonna hate i'll guess

Herr Dunderskägg

10 januari 2014 10:33

Jag är långt ifrån en "hater".

Jag har bara dåliga saker att minnas tillbaka på vad gäller Gimo, och jag blev illa behandlad av människorna jag mötte när jag väl bodde där.

Men jag kan absolut ta att du inte kan förstå min situation. Ber dig heller inte göra det.

 

Morgonkaffe Kompis!

10 januari 2014 06:55

True True!! Gimo är en liten skit håla! Fd Alunda bor som flyttat hit har av samma anledning som jag gjort de i brist på lägenheter i Alunda! Skulle gladeligen flytta här ifrån!

Finns enbart 2 saker som håller oss kvar här, 1 N trivs så bra på dagis och hans vänner! 2 M har 5 min till jobbet!

Men i höst börjar N i skola så de finns inget som behöver hålla oss kvar här! 4 av våra närmaste vänner här i Gimo har på kort tid frysit ut oss och mer eller mindre vuxen mobbat oss och då bor vi grannar med!! Men lägenhets brist är de tyvärr ändå i Alunda nu med men vi söker för fullt!!

Håller med dig och förstår dig herr Åzum!!

Tar gärna snart en kaffe å berättar vidare om våra "vänner" här

/MorgonKaffeKompis

Herr Dunderskägg

10 januari 2014 10:34

Åh fy fan, du det där lät fan inget vidare.

Det är bara att hojta till när du vill ta en kaffe och snacka lite skit.
Kan ana vilka det handlar om.

Ha're king, så länge, gubben.

 

Henke Laurin

10 januari 2014 11:56

Nu va de gimoborna som du stött på jag menade.. haha

Herr Dunderskägg

10 januari 2014 12:34

Aaaaaaaaaaaaah, sorry ponken. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...