Fick nyss en arg kommentar om att jag minsann inte kan generalisera om Gimo (min gamla "hemort")och dess invånare. 

Jodå. Det kan jag visst. Det finns, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, få saker jag hatar. Men Gimo är en av de sakerna. Om man kan kalla en ort för en sak?

Nåja...

Gimo. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag antar att jag inte kan börja från en speciell tidpunkt, men jag kan säga såhär mycket... Gimo gav mig inte mycket att vara glad över. Brorsans givmildhet att hyra ut sin lägenhet till mig när det inte riktigt var allt som stämde i mitt liv, är nästan den enda ljuspunkten jag kan se tillbaka på vad gäller min tid i Gimo.

Första tiden (veckan eller två), kan jag ärligt säga att jag hade goda förhoppningar om mina dagar i Gimo.

Så fel jag skulle få. 

Jag skaffade dock ett par vänner, ja. Livslånga vänner? Kanske 2 eller 3. Resten var bara flyktiga kontakter på vägen.

En väg som kantats utav problem, svåra kurvor, höga toppar och djupa dalar. Oftast djupa dalar.

Gimo är en ort fyllt av mobbare. Mobbare av rang. Inte såna som mobbas "på kul". Utan elitmobbare. 

Är du inte från Gimo och gillar orten på det sättet dom gör - då är du ett offer som måste utrotas. Lite så är det.

Trist... Men sant. Ni som bor i Gimo kommer reagera: - "Så är vi inte alls!"

Okej, visst. Säger ni det så.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå... Varför blir folk så upprörda för att jag hatar Gimo? Bara för att några få personer älskar Gimo, betyder inte det att jag gör det. Jag kommer alltid att känna ett sorts hat jämtemot Gimo - inte bara som ort, utan för folket där som behandlat mig illa till den milda grad att jag var nära att göra mig själv illa.

Så fort jag tänker på Gimo eller någon nämner skithålan, får jag en klump i halsen. En känsla jag ogillar, starkt.

Jag kan inte ens åka igenom Gimo utan att få ångest och ett tryck i bröstet. Så illa är det. Det är bara för er att inse. Ni kommer aldrig kunna ändra min åsikt om skiten.

Jag hade en enorm tur som var såpass envis så att jag fick min Maria. Utan henne hade jag inte kommit någonvart, utan ruttnat i den skithålan. Ja, vem vet hur långt jag hade gått. Som tur var får vi aldrig veta det. Men det var fan illa innan jag träffade henne.

Maria lyfte mig ur skuggorna och visade mig en värld jag aldrig tidigare sett. En värld med massor av kärlek, tillit och respekt. Så stort tack till min underbara sambo och fästmö. Tack för allt du givit mig under dessa 3 år vi varit tillsammans. Du är allt jag någonsin kunde önskat. Du är till och med mer än så.

Tack även till alla vänner som funnits där på vägen. Som hjälpt mig när jag behövt er. Victor Isaksson mest utav allt under de första två åren jag bodde i Gimo. Just under den tiden var du en räddare i nöden och jag har dig att tacka för många saker, såsom skjuts hit och dit, etc...

Om du läser detta, så vet jag att jag kanske inte har varit särskilt tacksam alla gånger. Vi kanske inte alltid dragit jämnt. Men du kommer alltid ha en speciell plats för mig. Så, tack.

Jag ser tillbaka på tiden i Gimo med förakt, med en dålig eftersmak och ren hopplöshet. Jag förstår idag varför så många ungdomar valde att flytta till Uppsala eller till och med längre ut mot kusten efter skolan tagit slut. 

Det finns ingenting där, förutom Sandvik som ger folket mat på borden. Utan Sandvik, dör Gimo. Sandvik ÄR Gimo.

Folket är inte Gimo. För utan Sandvik, skulle 80% flytta därifrån. Då skulle inte orten vara attraktiv för någon.

Kanske för de äldre. Men sen då?

Är ni från Gimo och läser det här och blir upprörda över att jag inte delar era känslor till orten... Får det stå för er.

Det här är något jag måste skriva. För det gnager i mitt huvud. 

Det finns få saker som gjort mig så lycklig som när vi lämnade Gimo och bosatte oss i grannorten. Nu har vi ju till och med bytt kommun. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går.

Det är små pusselbitar som fattas i mitt liv. Men det kommer. Sinom tid. Det vet jag.

--

Stay true. Stay awesome.