Jag önskar jag haft en annan omgivning när jag gick i högstadiet. Jag önskar jag det vore annorlunda.

Jag älskar ju sport av hela mitt hjärta. Men jag fick aldrig chansen att visa vad jag hade att ge. Allt pga mobbarna.

De förstörde sporten under många år för mig. Jag sitter idag och önskar jag hade i alla fått en sportslig chans, utan att kallas för både det ena och det andra under träningar, ja till och med under matcherna på bänken.

Jag lär aldrig få en chans att ens lira korpen idag, varken i fotboll eller innebandy. Det finns inga öppna platser. Tyvärr.

Vill jag lira nåt får jag göra det på ploj, utan att någon ens bryr sig, på ett hårt trägolv. Finner liksom inget kul i det.

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Har alltid varit. Men utan någon att tävla med, är det ju faktiskt ingen idé att ens lägga ned någon som helst tid på det. Eller hur?

Ja, jag närmar mig 30. Jag fick aldrig ens en chans som tonåring att göra det jag trodde skulle bli så kul, så utmanande. Att få tävla. Att få göra skillnad på något jag trodde jag skulle kunna göra bra. Istället blev jag utfryst, mobbad, knuffad och behandlad som om jag vore skräp.

Efter det, tror jag att jag faktiskt varit smått rädd att faktiskt försöka söka mig till ett lag. Ett redan sammansvetsat gäng. Där det kan hamna i samma banor igen. Att de inser att jag kanske inte är lika bra som dom som tränat, spelat matcher och varit med i gejmet under 10-20 år och fått förtroende från tränarna.

Tränarna ja... De var ju inte mycket bättre på min tid. De hörde de råa skratten, de hörde de brutala orden. Gjorde dom nånting? Stod med ett flin i ett hörn. Jag tror inte ens de fattade vad som pågick. Var det så elitistiskt? Är det så idag också? Att den som kanske är mindre, den som är något långsammare och inte har det bästa skottet, den bästa skruven eller är den bästa av målvakterna, behandlas som skit? 

Sorgligt om det fått fortsätta... Men jag hade inte blivit förvånad. Så många gånger man läst att smågrabbar som fryses ut, bara för att de inte är stjärnan i laget. Av både vuxna OCH medspelare. Man blir mörkrädd.

Vart vill jag komma med detta? Det vet jag inte själv. Hade bara varit kul att få chansen att vara med och tävla igen. Jag finner en sorts njutning i att se andra förlora i sport, TV-spel, etc. 

That's it...

Stay true. Stay awesome.