Jag är ytterst orolig att mina inre demoner/djävlar/röster har dött. Faktiskt...

Jag är nästan aldrig riktigt upprörd över nåt längre. Allt verkar rinna av mig som vatten på en gås. Jag som brukade vara arg över det mesta, skrev underhållande blogginlägg och var allmänt pissed på allt och alla.

Vad har hänt med mig? Det kan väl inte vara så att jag släpper allt för lätt? Detta faktum oroar mig. Visst, jag blir upprörd fortfarande. Men inte i samma utsträckning.

Förr var folk idioter, nu är dom bara irriterande. Förr var händelser upprörande. Nu är dom bara argumenterbara.

Vad har hänt med mig?

Jag vill bli upprörd över att jag inte längre blir upprörd. Men det bara... Går inte. Kan vara att jag flyttade ifrån en skithåla utan dess like, till ett hus där bara vissa saker har gått snett och inte allt...? Måste nästan vara så.

Ibland behöver kroppen ett miljöombyte. Men detta är ju löjligt. Jag vill kunna bli upprörd, eller i alla fall smått irriterad. Men nästan så att det inte går längre. 

Såna där saker som fick hela kroppen att skaka av ilska. Men nu är det bara "Jävlar så frustrerad jag är..." för att någon minut senare bytas till "Äh, det är lugnt...". Jag är orolig för mina små djävlar i mitt huvud.

Dom måste vara utsvultna. Stackars djävlar...

Stay true. Stay awesome.

Att ta vårt pick och pack och lämna Gimo är det bästa som hänt mig, tror jag bestämt.

Komma bort från lögnaktiga kräk, falska leenden, skitsnack, uppblåsta idioter och alla jävla högljudda, vidriga jävla Forsmarkare!

Så jävla skönt, så jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Det var som om en stor börda, en stor sten eller ett ok lättade från mina/våra axlar. Allt man kunde känna i Gimo var ångest, förtvivlan och sorg.

Men sedan vi flyttade till huset har allt vänt (nästan) och vi mår båda mycket bättre i jämförelse med hur vi mådde i Gimo. Nu kan vi le, skratta och bara rå om varandra utan en massa störande moment omkring oss.

Visst, man kommer aldrig ifrån idioter helt. Och det har vi ju märkt. Men, det är fan så mycket enklare nu att bara ignorera det som stör och bara bry sig om sig själv istället. Och det är så oerhört befriande.

Vi hade en så grym avslutning på sommaren när vi flyttade hit. Vi hade riktigt roliga fester på altanen och vi stormtrivs med att kunna vara i centrum för våra vänner istället för att bo så långt ifrån alla.

Visst, man umgås inte med så många från Gimo längre, men det finns ett fåtal väldigt noggrant utvalda som jag fortfarande anser vara mina vänner och som jag kan anse ha en god relation till. Men jag är samtidigt sjukt glad att slippa en hel uppsjö av dårar där borta i Gimo.

2013 kommer bli ett så mycket lättare år än vad de 4 åren som ligger bakom mig har varit.

Stay true. Stay awesome.

Det finns så mycket gnällkärringar som bara gnäller och aldrig någonsin gör något åt det de ständigt klagar på.

Varför är det så?

Är det den svenska mentaliteten?

Är det rädslan att stå ut från mängden?

Är det bara ren och skär feghet som sätter stopp för det?

Nånting är det i alla fall som gör att de bara sitter och klagar, pratar skit bakom ryggen på varandra och tycker allmänt illa om personer och saker utan att våga göra något åt saken.

Hur svårt är det att knalla upp till nån och säga: "Hördu du... Jag tycker fan inte om dig. Du har enormt många dåliga kvaliteter och brister och du borde arbeta på dom istället för att bete dig som en jävla sopa!"?

Eller hur svårt är det att ta saken i egna händer och tycka till högljutt till just den/det som är fel? Är det så jävla svårt? Va?

Jag vet flera stycken i min närhet som gärna snackar väldigt mycket skit om personer - men när de är i det sällskapet så är de fromma som lamm och har en falsk fasad jämtemot den de tycker illa emot och verkar godtycklig och godhjärtad, för att sekunder senare när denne inte hör snackar skit åter igen.

Ska det verkligen vara så?

Och varför umgås dom med varann när den ene tycker så fruktansvärt illa om den andra? Det kan man ju också fråga sig. Feghet återigen att just ha en rädsla inom sig att inte vilja bli ogillad? Att de har för mycket stolthet i sig istället för att göra sig av med "idioten"?

Och ni som röstar på min omröstning och har tryckt i "Jag umgås inte med idioter", jag kan nästan sätta en tusenlapp på att varenda jävel av er umgås med idioter för att ni är för rädda för att be dom dra åt helvete och vara ärlig. Eller hur? Skenheliga jävla personer finns det tamefan överallt.

Stay true. Stay awesome. Stay HONEST!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER DÄR UTE I ETERN!!

Vi ses igen i Januari 2013!

...och kom ihåg...

STAY TRUE! STAY AWESOME!

(Captain's orders...)

Det var väl sagt att det kommer bli en riktig mjukstart att testa på att bo i detta huset vi bor i.

Men än så länge kan vi ju säga att det varit allt annat än en dans på rosor. Avlopp som strejkat, fallna träd som ligger i vägen, fallna träd som rasat över gästhuset, många många kubikmeter snö som skottats bort, dåliga lister runt om varenda fönster, verandadörren och ytterdörren...

Sen har vi för liten, smal och snäv hall... Så inga möbler kan komma igen där (ja, förutom stolar och sånt smått).

Så alla stora möbler måste man bära RUNT huset, för att trycka in via ett av fönstren på verandan. 

Krångligt är det minsta man kan säga...

...och nu också en uppfart som varit allt annat än vänlig mot oss sedan vintern kom. Det är första biten när man kommer upp för den som är den trixiga. Den lutar så förbannat, så vid minsta lilla is eller modd, så kommer man inte upp, för det blir för halt. När det är is och snö (vid minusgrader) är det ju bara att sanda/grusa (minst 20 kg).
Men nu när det blev plusgrader, modd och blask fastnade jag direkt och kom INGENVART. 

Då hade jag tur idag, då jag efter en timmes kämpande, kom bonden förbi med sin traktor och såg mig sitta fast.

Så jag backade bara ner så tog han uppfarten GRUNDLIGT (han höll till och med på att dra med sig en stor jävla sten (ni vet en sån på 50-60 kilo) i bara farten. 

Så, genomsvettig och förbannad tog jag mig då ÄNTLIGEN upp. Fy fan, mjukstart var det, ja... Eller?

Längtar lite halvt till våren........

Stay true. Stay awesome.

Året börjar närma sig sitt slut, snön faller och vintern är som den borde.

Julgranen är klädd, julölen slinker ner i min strupe och Jussi är spelad på radion. Skinkmackan var för övrigt suverän även detta året. För er som undrar, menar jag... :)

Nåja, det har varit ett år där jag fått mer läsare än nånsin! Och ett stort tack ska ni ha som fortsätter följa mig, även ni som avskyr mig men ändå sitter och klickar in er i min blogg. Kudos till er, fan. Kudos som fan!

Sitter i morsan och farsans lägenhet. Vi har gottat oss riktigt rejält ikväll. Julstämningen börjar infinna sig och allt är riktigt jävla bra. Nej, jag tar en klunk julöl till. 

Aaaaah... Gott!

Nåja... Vart var jag? Jo, just ja... Tack till alla som fortsätter följa mig, skriva kommentarer och ger mig feedback på Facebook. Ni är awesome allihopa. Även ni som ger mig negativ kritik, utan att ens ha en tillstymmelse till grund för era argument och era åsikter. Men det gläder mig... För då kan jag stå lite rakare och lite stoltare när jag vet att jag har rätt - och många har fel. 

Nåväl... God jul till er alla och vi ses säkert i mellandagarna. Har lite mer att skriva om kommande dagarna. Det blir absolut fler utfall, infall och anfall! Från höger, vänster, nerifrån och airstrikes deluxe!

Så ha en riktigt bra julafton allihop, så säger vi skål på det. SKÅL!

Stay true. Stay awesome.

Har gått ett tag sedan jag skrev i bloggen. Av förklarliga skäl för mig själv, men kanske inte för alla er andra.

Har bara haft en låg period utanför bloggandet. Visa händelser som jag haft dilemman med att hålla isär vad som är okej och inte okej att skriva om.

Men jag tänker fan inte bli tystad av skitsaker. Jag tänker fan fortsätta kasta ur mig åsikter till höger och vänster.

Tack för er feedback och om era åsikter om mig. Hela FEM stycken. Av hur många? Jag skulle gissa på över 200 läsare. Vilken jävla feedback. Nåja, tack till dom få som sa sitt. Vissa saker stämde, andra saker var helt absurda och vissa åsikter var bara skrattretande för att jag vet att de inte stämmer. Men det är ju upp till mig, right?

Nåja, sen... Är det tabu att vädra sina åsikter om någons flickvän? MÅSTE man gilla någons flickvän, bara för att det är någons flickvän? Jag tycker inte det i alla fall... Och att sen få utstå hotfullhet bara därför är bara rent jävla skumt. Jag tänker inte tvinga mig själv att gilla nån för att de har blivit tillsammans med nån man känner.

Jag är så förbannat less på att rätta in mig i ledet och vara tyst. Gillar jag inte nån tänker jag också uttrycka mina åsikter angående den/dom personen/personerna. That's how I work. Sen om de inte gillar det, får stå för dom. Men hota för fan inte mig eller kom med en jävla attityd som är som en testosteronstinn fjortonårig pojkes. Kom igen!!

Om ni känner mig så dåligt efter så många år - då har ni er själva att skylla. Då skulle jag inte kalla dig för en vän.

Utan för en bekant... Eller snarare en ytlig bekant...

Tänk er själva. Ni har umgåtts med personen/personerna i runt sju till tio års tid. Och ni har ändå inte lärt känna personen ni umgås med. Och ni kallar ändå honom/henne för "polare". Rannsaka er själva och shejpa upp er akt.

För då är det något som inte stämmer.

Jag gör allt i min makt för att veta så mycket jag kan om mina vänner jag har omkring mig. Visst, det är omöjligt att veta precis ALLT om nån. Men lägg ner lite energi istället för att snylta på min vänskap. Capice?

Nåja, dra åt helvete så hörs vi... Säkert redan imorrn!

Stay true. Stay awesome. 

Det här kommer sticka i mångas ögon. Men nu är jag så innerligt less på allt tissel och tassel bakom min jävla rygg.

Kliv fram och säg vad i helvete ni tycker om mig. Istället för att bete er som skitskallar och snacka bakom min rygg.

Ni har ingenting för att vara falska mot mig. Var ärliga istället. Säg den sanna åsikt ni har jämtemot mig.

Jag börjar ledsna på att vara den som finns när ingen annan finns för er. Men när jag har det svårt, då finns ingen där.Ja, kanske inte alla. Men många. Säg vad som stör er. Säg vad ni har för problem med mig som person.

Jag är så jävla skitless på att vara den som fixar och donar, för att inte ens få ett tack, inte ens ett litet intresse.

Men ni ska ändå snylta på mig?

Nej, jag drar fan gränsen här.

Jag vet att många av er har problem med mig. Det skiner rakt igenom er. De falska leendena ni skänker mig har jag genomskådat för längesen. Men jag har bara inte ORKAT ta mig för att prata med er face to face. För den nivån det skulle hamna på är så låg att jag antagligen bara skulle stå där och skaka på skallen åt dom.

Jag klarar mig utan att ha många vänner. Jag har istället ett fåtal som jag faktiskt kan lita på.

Så, här är er chans. Säg vad ni egentligen tycker om mig istället för att snacka skit bakom min rygg.

Det här är inte bara nu det pågår, utan det har pågått i åratal. Var är tacksamheten efter allt jag gjort för er?

Men sen vet jag ju också att vissa inte har tillräckligt med stake för att vara ärlig face to face och istället beter sig som jävla idioter bakom min rygg istället och tror att de ska komma undan då det till slut ändå kommer fram vilka som sagt vad och vad de tycker om mig. Så, sitt där som en feg jävla mes och snacka skit... Om du tror det är bättre.

Ställer folk upp för mig - klart som fa-an jag ställer upp tillbaka, och de som ställt upp för mig vet att jag är dem evigt tacksamma. Men nånstans får det fanimej finnas en gränsjävel. Och nu sätter jag ner foten.

Det är nog nu.