Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet. 

Här sitter jag. I min lägenhet. 

Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.

Här sitter jag. Ensam.

Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker. 

Jag tänkte ju gifta mig i år eller nästa år. Jag hade ju tänkt starta familj. Men nu blir det inte så. Istället sitter jag här, ensam och fattar fortfarande ingenting. Det har gått ett halvår sen det tog slut. För (nästan) en månad sedan lämnade du lägenheten och allt vi byggt upp tillsammans. Ett tryggt liv. En kärlek som jag trodde aldrig skulle ta slut.

Du var ju "den" för mig. 

Men universum skiter på dig och dina planer, ibland. Universum bryr sig inte. Det finns inget som man kan påverka.

Istället sitter jag här. Där jag sitter. Jag borde göra fint i lägenheten, städa, diska, göra snyggt. Men jag finner ingen motivation till det. Vem ska se det? Jag. Och det känns ju bara sjukt trist. Finns ingen jag kan göra nåt för längre. Ingen att laga mat till, ingen att sjunga för, ingen att krama.

Istället sitter jag här. Oventandes om framtid och vad jag ska göra.

Jag blir 32 i år. 32 år gammal, barnlös, singel och känner bara hur tragisk jag är som misslyckats med allt i livet.

Allt jag planerade har gått i kras. Allt.

Här sitter jag. Och vem kunde bry sig?

/D

En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.

Jag kanske syns mer än jag borde.

Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar.

Jag låter mer än vad folk orkar höra på.

Jag kanske är överdrivet på. 

En stor personlighet i en väldigt liten, smått överviktig, kropp. 

Där självförtroendet nästan är kört i botten, där jag ensam går igenom den största förändringen jag nånsin stött på. Jag går, just nu, igenom en väldigt tuff tid.

Jag vet att folk har tagit avstånd ifrån mig, pga vem jag är. En 25-åring i en (snart) 32 år gammal kropp. 

En vilja att stå i centrum. Kanske för mycket, ibland. Jag vet att jag kan vara en otrolig pina att vara med.

Det kanske finns en plats för mig, nånstans. Men inte här och nu, vad jag känner. 

Helt ärligt vet jag inte hur jag ska vara för att passa in. 

Ärligt talat, så vet jag inte vem jag förväntas vara.

Allt jag begär, är att vara nån som människor kan förtro sig till. Jag vill bli älskad för den jag är. Inte för nån jag förväntas vara.

Jag vill bara vara den som sprider glädje, skratt och den som folk tycker om att umgås med.

Den person som man kan anförtro sig till när man har problem, när man vill gråta eller skratta tillsammans med någon. 

Take it or leave it. This is me. 

För vad det är värt, skriver jag detta inlägg. Kanske nån läser det. Kanske inte. Vem vet.

...until I write again.

Natten kliver på och mörkret lägger sig.

Jodå, molnen täcker det mesta utav sommarhimlen inatt och mörkret är påtagande starkt i denna, annars så ljusa årstid. Regntunga moln har täckt himlen i dagarna tre och det gör mig inte alls på humör.

Ensamheten tränger sig på och tankarna börjar snurra. "Vad vore jag utan dina andetag?" skrev emopoparna Kent i en utav sina mest kända låtar. Och också den Kent-låt jag tål. Men inte deras version. Deras version är trist, grå och intetsägande. Hur som haver...

...tankarna gör sig påminda. Vad vore jag utan dina andetag? Jag trodde jag skulle känna frihet och glädje när hon lämnade mig. Det har nu gått två veckor. Jag har fortfarande svårt att ta in ensamheten. Det finns ingen där när jag kommer hem. Inga söta sms väntar längre på mig i min mobiltelefon. Tystnaden är total. Jag är inte van vid detta.

Jag ogillar verkligen ensamheten. Tystnaden. Det som skulle bli min nystart, blev istället någon sorts mardröm.

Fem och ett halvt års sällskap, blev istället ett enormt tomrum som jag inte kan fylla ensam. Jag har så otroligt svårt att se uppsidan med att vara ensam. Att vara ensam har aldrig varit jag. Aldrig någonsin.

Jag har alltid velat ha över vänner, bekanta... Ja, jag har till och med gått till den milda grad att jag bjudit in främlingar (som sen blev vänner, förvisso), bara för att jag avskyr ensamhet.

Det går väl kanske bra i nån dag, sådär. Men i det långa loppet tål jag inte ensamheten.

Värsta är ju att somna och vakna ensam. It's the fucking worst. 

Finns det något bättre än att vakna bredvid någon man tycker om? Se deras avslappnade ansikte som dreglar ner sin kudde sådär sött. Haha. :)

Nej, men skämt åsido. Det finns fan inget bättre än att krypa nära den man tycker om när man ska somna, eller när man vaknat, skeda och bara njuta. Nu har jag en stor jävla säng för mig själv. Det var väl skönt första 3 nätterna (jag sov på soffan i ett halvår). Nu är det outhärdligt.

Alltså, misstolka mig rätt här. Jag är över mitt ex. Men jag saknar ändå närheten, sällskapet, konversationerna. 

Alla filmkvällar, eller bara de där dagarna man låg i soffan hela dagen och tittade på serier och inte nödvändigtvis sa så mycket, utan man bara var. Tillsammans. Förbannat vad jag saknar den grejen.

Nåja... Lite tankar i alla fall. Ändå ingen som läser. Skriver för mig. 

/Skägget