Natten kliver på och mörkret lägger sig.

Jodå, molnen täcker det mesta utav sommarhimlen inatt och mörkret är påtagande starkt i denna, annars så ljusa årstid. Regntunga moln har täckt himlen i dagarna tre och det gör mig inte alls på humör.

Ensamheten tränger sig på och tankarna börjar snurra. "Vad vore jag utan dina andetag?" skrev emopoparna Kent i en utav sina mest kända låtar. Och också den Kent-låt jag tål. Men inte deras version. Deras version är trist, grå och intetsägande. Hur som haver...

...tankarna gör sig påminda. Vad vore jag utan dina andetag? Jag trodde jag skulle känna frihet och glädje när hon lämnade mig. Det har nu gått två veckor. Jag har fortfarande svårt att ta in ensamheten. Det finns ingen där när jag kommer hem. Inga söta sms väntar längre på mig i min mobiltelefon. Tystnaden är total. Jag är inte van vid detta.

Jag ogillar verkligen ensamheten. Tystnaden. Det som skulle bli min nystart, blev istället någon sorts mardröm.

Fem och ett halvt års sällskap, blev istället ett enormt tomrum som jag inte kan fylla ensam. Jag har så otroligt svårt att se uppsidan med att vara ensam. Att vara ensam har aldrig varit jag. Aldrig någonsin.

Jag har alltid velat ha över vänner, bekanta... Ja, jag har till och med gått till den milda grad att jag bjudit in främlingar (som sen blev vänner, förvisso), bara för att jag avskyr ensamhet.

Det går väl kanske bra i nån dag, sådär. Men i det långa loppet tål jag inte ensamheten.

Värsta är ju att somna och vakna ensam. It's the fucking worst. 

Finns det något bättre än att vakna bredvid någon man tycker om? Se deras avslappnade ansikte som dreglar ner sin kudde sådär sött. Haha. :)

Nej, men skämt åsido. Det finns fan inget bättre än att krypa nära den man tycker om när man ska somna, eller när man vaknat, skeda och bara njuta. Nu har jag en stor jävla säng för mig själv. Det var väl skönt första 3 nätterna (jag sov på soffan i ett halvår). Nu är det outhärdligt.

Alltså, misstolka mig rätt här. Jag är över mitt ex. Men jag saknar ändå närheten, sällskapet, konversationerna. 

Alla filmkvällar, eller bara de där dagarna man låg i soffan hela dagen och tittade på serier och inte nödvändigtvis sa så mycket, utan man bara var. Tillsammans. Förbannat vad jag saknar den grejen.

Nåja... Lite tankar i alla fall. Ändå ingen som läser. Skriver för mig. 

/Skägget