Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet. 

Här sitter jag. I min lägenhet. 

Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.

Här sitter jag. Ensam.

Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker. 

Jag tänkte ju gifta mig i år eller nästa år. Jag hade ju tänkt starta familj. Men nu blir det inte så. Istället sitter jag här, ensam och fattar fortfarande ingenting. Det har gått ett halvår sen det tog slut. För (nästan) en månad sedan lämnade du lägenheten och allt vi byggt upp tillsammans. Ett tryggt liv. En kärlek som jag trodde aldrig skulle ta slut.

Du var ju "den" för mig. 

Men universum skiter på dig och dina planer, ibland. Universum bryr sig inte. Det finns inget som man kan påverka.

Istället sitter jag här. Där jag sitter. Jag borde göra fint i lägenheten, städa, diska, göra snyggt. Men jag finner ingen motivation till det. Vem ska se det? Jag. Och det känns ju bara sjukt trist. Finns ingen jag kan göra nåt för längre. Ingen att laga mat till, ingen att sjunga för, ingen att krama.

Istället sitter jag här. Oventandes om framtid och vad jag ska göra.

Jag blir 32 i år. 32 år gammal, barnlös, singel och känner bara hur tragisk jag är som misslyckats med allt i livet.

Allt jag planerade har gått i kras. Allt.

Här sitter jag. Och vem kunde bry sig?

/D