Jag har ju inte haft det mest lyckosamma kärlekslivet och
dejtinglivet någonsin direkt.

Och nu är frågan:
Hur bryter man förbannelsen?

Jag har funderat på det, och mycket lär ju ligga till grunden i hur jag är mot tjejer i det stora hela. jag blir väldigt lätt misstänksam, för som många av er vet har jag upplevt otrohet mer än en gång. Samtidigt som jag blivit dumpad pga korkade anledningar osv.
Så min tillit till tjejer är ju inte direkt strålande, om man säger så.

Hur gör man då för att bygga upp tilliten? Det går ju inte per automatik, så mycket har jag fattat för längesen. Jag måste helt enkelt hitta en tjej som har såpass mycket tålamod för att bygga min tillit, och en tjej som vet hur man ska ta hand om mig så jag inte ska få det där missförtroendet. Vissa kallar det svartsjuka, jag kallar det en ständig oro. Just att jag är rädd att bli lämnad. Det är inte så att jag ringer sjuttioelva gånger på en kväll bara för att hon är på krogen. Jag skulle vara väldigt glad om hon kunde ringa när kvällen är slut och säger att hon är på väg hem t ex. För det är väl ändå bara vad kärlek går ut på, right?! Tillit, ärlighet och lojalitet.

Sen har vi ju den där eviga klichén; "Dom kommer när man minst anar det."
Jag tror det är enormt mycket bullshit faktiskt. För sitter man bara och verkar ointresserad, hur kul är det då att jaga. Eller ska man bara av ren slump stöta ihop med sin livs kärlek på stan? Näe, I don't think so...
Man måste vara lite på hugget med. Lika mycket, båda parter faktiskt. Ena ska inte spela intresserad medans den andra är "svårtflirtad". Finns det något tråkigare än en person som bara ska vara svår och streta emot varenda gång man försöker fixa något? T ex, ta en date...
Hur kul är det när man fixar och donar med bokningar och sånt, och den andra kommer med nån bullshit bortförklaring? Inte särskilt kul, eller hur? Så jag kommer skrota det där med svårflirtad.

Har man ett genuint intresse av någon, så ska man väl stolt visa upp det? Kanske inte sjukligt mycket så man blir hur på som helst, men ganska lagom sådär. Bara skicka något sött sms, eller mms... Ringa och höra hur det är nån dag från tomma intet. Göra små, men ändå betydande saker som får motparten att stråla som nattens alla stjärnor.
Göra nån romantisk liten sak som får henne att stråla ikapp med vårens starka solsken. Bara en sån sak räcker för att visa intresse. Sen kan man ta det lugnt och ha ett långsamt tempo vad gäller relationen/förhållandet (vad ni nu väljer för ordval).

Jag begär inget mer av en tjej, än att hon skall visa intresse om hon är beviserligen intresserad av mig, och säger det. Hon ska kunna bara nån dag i veckan/varannan vecka, bara kunna ses över en kopp kaffe eller nånting. En öl/drink och bara samtala och bara vara. Men man kan inte gå och tro att saker bara ska hända på ren lotto.
Utan, någon av de tu måste ta ett steg i taget, och turas om med varsit steg när man känner sig mogen för det.
De tre magiska orden är inte relevanta här i mitt inlägg, utan de lägger man åt sidan, tills just... Man är mogen för att ta det steget. Vissa gör det snabbare än andra. Andra vänter flera år på det rätta tillfället... Många har svårt att ens uttrycka orden, och vill just vänta mellan gångerna. Och då får man ju acceptera det. Men bara för att man inte säger de tre orden ofta, så betyder det att man inte tycker om varandra mindre för det.

Alla har sitt sätt att visa kärlek. Andra visar inte kärlek öppet i rädsla att bli sårad, eller bara har traumatiska minnen från tidigare förhållanden osv. Men jag är en kille som älskar att skämma bort min tjej (när jag har en, vill säga) och visa min kärlek öppet.
Jag har absolut inte bråttom på något sätt... Men det vore trevligt om det kunde vända någon gång...

Ciao...

_______________________

"Kärlek är en resa utan kompass i ett väglöst land.
Ett äventyr."
- Okänd