Del 7: Sista vårterminen i högstadiet...

------

Vårterminen -00.

Inte ännu en... Jag suckar, drar på mig ytterkläderna, cyklar ner till bussen.

Jag kliver på bussen, "åttahundratjugin" som vi kallar den. Än är det bara ångest i kroppen... Vi närmar oss skolan, nu börjar paniken komma... Nu inväntar jag nästa salva av öknamn, nedvärderande skit och allt annat som innehöll "en vanlig dag" i högstadiet.

Skolan är igång återigen. Mardrömmen fortsätter. Tillbaka till verkligheten. Balen kommer för alltid vara
ett positivt minne under mitt personliga helvete. Tack, till de få utvalda som gjorde den till något speciellt!

Vintern går sakta, sakta, sakta över emot vår. Jag får snö innanför tröjan X antal gånger under den perioden.
Jag får snöbollar sulade i bakskallen, i ansiktet och allt är ju riktigt roligt, enligt mina mobbare. Det hör man
på skratten.

Kan det inte bli vår snart?

Det känns som att månaderna är flera år långa.

Våren slår dock äntligen till med full kraft. Snön är borta, men jag fruktar bara att de har kommit på nya sätt att trycka ner mig...

En dag när jag kommer till skolan, passerar jag rektors-expeditionen. Utanför den har dom en anslagstavla.

Jag är tvungen att stanna till och nästan gnugga mig i ögonen. "Is this for real?!" är min första tanke när jag flämtar till.

Jaha, dom har tydligen dragit igång en tävling. Utse den snyggaste killen i nionde klass.
"Woop-di-doo!" tänker jag syrligt. Jag himlar med ögonen, suckar och vill bara kaskadkräkas på allihopa som kommit på den, SÅ, fantastiska idén.

Under våren börjar det planeras inför avslutningen och allt vad det innebär. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vill bara slippa den här jävla skolan. Jag vill bara slippa skiten jag utsätts för varenda dag. Jag orkar inte mer.

Våren är ganska smärtfri jämtemot vad de övriga terminerna varit ändå... mot hur det har sett ut tidigare.

Många har ju, just avslutningen, i huvudet. Och vill bara lämna högstadiet.

"Kanske..." dyker upp i mitt huvud. "Kanske blir det lättare snart? Kanske är det min tur att glänsa snart?" Men som så många gånger förr, slås min dröm i kras.

Tävlingen har avslutats mot slutet av terminen. Jag blev tydligen utsedd till skolans fulaste kille av alla tjejer
i hela skolan. Efter den dagen fick jag heta "skabbis", "skabbräven" och några andra smeknamn.
Dagligen fick jag höra hur ful jag var.

Tack, tack... Verkligen. Jag mår mycket bättre nu.

"Jag vill döda er alla" cirkulerar i mitt huvud. Mörka tankar har omgärdat mitt sinne. Jag faller längre och längre
ner i ett mörkt hål. "Jag hatar er alla! Jag önskar jag fick höra er skrika ur er smärta när ni går en plågsam
död till mötes!!" vill jag skrika till allihopa.

Men dom skulle bara skratta åt mig. Som dom alltid gjort. Och för övrigt är jag ju fulast på skolan. Vem lyssnar?
Det känns sådär, om jag ska vara ärlig.

"Jävla skit..."

Men vårterminen kommer till ett slut. Jag har blivit tillfrågad att spela på avslutningen. "Jag ska visa dom!"
tänker jag bittert. Mina mobbare förvandlas till mina fans när dom faktiskt inser att jag besitter talang.
Eller kommer dom håna mig bara? Vem vet...? Dom kanske bara blir avundsjuka, och får ännu en anledning
att ge mig skit...

Ska jag egentligen orka bry mig? Jag brydde mig aldrig, jag var tvungen att le.

På våran avslutningslunch i nian, blev jag i alla fall utsedd till balens bästa dansör. "Alltid nåt" suckar jag
och rycker på axlarna. Jag klistrar på ett leende inför lärarna. Jag måste se ut som att jag trivs.
"Jag hatar att vara här", är allt jag känner.

På avslutningen ska man vara finklädd. Orka...

Men det är en dag då de aldrig kommer få chansen. För mycket lärare, för mycket folk, för mycket föräldrar,
för att dom ens ska få chansen. Dom kommer bara klistra på sig sina leenden när dom ser mig.
Det måste tyvärr även jag... Jag måste låtsas som att de är mina vänner. Mina plågoandar. Mina personliga små djävlar.

"Ju fortare vi kommer hem, desto bättre." upprepar jag i mitt huvud.

Brorsan tar studenten samma dag. Jag får träffa släkt och vänner. Underbart!!

Äntligen folk jag kan vara mig själv bland.

"Nu slipper jag er. Era förbannade as." Ett litet leende sprider sig på mitt ansikte, i bilen på väg mot brorsans studentfirande. Sommarlovat är äntligen här igen. Gymnasiet börjar snart.

Får jag känna ändringens vind inom en snar framtid? Eller har den redan passerat obemärkt?

 

Grimgoth

2 oktober 2012 12:06

Denna var bättre än den förra, och kan knappt vänta på hur allt ska sluta.

http://grimgoth.blogg.se

 

britt-marie larsson

2 oktober 2012 15:03

Jag minns själv friheten då jag slutade nionde klass. Att äntligen slippa if¨ån alla jävlar!! För på gymnasiet blev det faktiskt bättre. Men historien går igen. Fick igår reda på att min son blir mobbad av sina sk klasskamrater. Han har fula kläder, dålig på matte, har tre fingrar på var hand, gillar hellre motorer än dataspel. Plus att han börjar få hår på snoppen (han är ett år äldre än sina klasskamrater blir 14 i januari så inget konstigt med det), Hur fan kan ungar vara så jävliga? Inte hade han tänkt berätta för mig. Men jag läste av honom rätt snabbt att nått var fel. Skolan o dess nollvision vad gäller mobbing. Jag kräls åt Tuna skola.

 

Kusin Hanna

4 oktober 2012 21:20

Den vanliga frågan: Vart fanns/finns dom vuxna?

Herr Dunderskägg

5 oktober 2012 11:53

Under min tid, så fanns dom aldrig till hands. Samtidigt som att jag skämdes och absolut inte ville springa till lärarna eller rektorn.

Det skulle bara ha gjort saker värre, eller ja, det var så jag tänkte just då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...