Del 8: Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet.

Sommaren har passerat... Högstadiet är ett minne, eller nej snarare ett ärr, som kommer finnas inuti mig
en lång tid framöver. Gymnasiet hägrar i horisonten. En nervositet börjar åter byggas upp inom mig. En nervositet som blir allt starkare för var dag som passerar. Jag vill att tiden ska stå stilla.

"Hur fan ska det gå?" frågar jag mig själv när jag står framför min spegel i mitt pojkrum.

"Tänk om det blir likadant igen då?" fortsätter jag. Ångesten växer ikapp med nervositeten.

Dagen D...

Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet. Men hur kommer eleverna vara?

Bra - visar det sig. I alla fall i min klass. Vi är en brokig skara elever med olika bakgrund.

Men en sak är säkert. Jag känner att jag kommer trivas i den här klassen. Totalt galna hela högen. Precis som mig. Här kan jag äntligen vara mig själv. En plats att vara "en i gänget".

Dagarna passerar, och jag inser att jag faktiskt hamnat väldigt rätt. Det är ett gäng glada personer som
bara är intresserade av att vara vän med mig. Inget annat. Dock lite synd, för tjejerna i klassen är ju bra snygga.
I slutändan, när de där första, som inte riktigt visste vad de ville, har bytt klasser et cetera, så är jag ensam kille i klassen. Jag - och 14 tjejer.

Jag hamnar i en miljö där jag helt plötsligt kan växa. Där jag kan ta för mig och visa vad jag går för -

utan att bli hånad, skrattad åt eller gjord till åtlöje.

Här är jag duktig. Här är jag bättre än de andra på mycket. Här trivs jag. Visst, visst... Jag ser mina gamla plågoandar varenda dag. Jag ser deras blickar. Men de kan inte röra mig här. De har inte tillräckligt med tid för att komma åt mig ensamma.

Över tiden av höstterminen så avtar de hotande blickarna. Blickarna som säger "vänta du bara...".
Till vårterminen är de helt borta.

"Är det här på riktigt?" ler jag lite försiktigt i min ensamhet, när jag sitter i mitt pojkrum en dag efter skolan.

Ångesten lyfter, sakta men säkert. Nervositeten att åka till skolan är totalt borta nu.

Nu kastar jag mig gladeligen upp på cykelsadeln för ännu en skoldag och är inte ett dugg trött, irriterad eller ledsen när jag kommer hem.

Ettan går relativt smärtfritt. Vi spelar massor av musik, har intressanta ämnen inom estetiska områden och väldigt mycket intressanta lärare, diskussioner inom klassen och jäkligt kul, nästintill varenda dag, i alla fall.

Vi sätter ihop en grupp, som vi kallar för "afroensemblen". En musikgrupp där vi blandar rock, pop, soul, funk och annat roligt. Jag får spela trummor, bas, gitarr och främst - sjunga.

Det bjuds på allt från Scorpions till George Michael. Ensemblen är ett gäng elever från olika klasser i hela ettan. Men flertalet av dom är personer jag känner sedan tidigare. Så vi har inga problem att samarbeta.

Vi får uppträda med ensemblen och har såklart jäkligt kul. Högtider, avslutningar, teateruppsättningar. 

Det är här drömmen växer till liv. Drömmen om att få stå på en stor scen framför hundratals människor.
Och en dag - kanske till och med, tusentals.

På bara ett läsår växer jag och blir mer självsäker. Visst finns ärren kvar, och de gör att jag inte kan använda
min fulla potential.

Jag har koncentrationssvårigheter, blir lätt stött och drar mig undan om det blir minsta lilla konfrontation öga mot öga.

Det hänger kvar genom hela gymnasiet. En sak som också påverkar detta är utbytandet av lärare under gymnasiet.
Lärare slutar, blir sparkade och blir gravida. Byts ut emot sämre - i min åsikt - lärare. Därav tappade jag mycket.

Kontinuitet är viktigt för mig. Att slå mig in på ett vinnande spår blir, liksom, aldrig av.

Utan, jag störs av ständiga förändringar, när jag mest av allt behöver stabilitet i min vardag efter 3 år av 

helvetiska skoldagar. Mina svårigheter gör så att jag blir tvungen att ta studenten två gånger.

Jag läser om sista året för att få ihop till ett bättre betyg, men det går ändå inte riktigt hem hela vägen. Nåja, studenten är min. Vad folk än säger.

Under gymnasiet skaffade jag mig vänner för livet. Vänner jag umgås med näst intill varenda vecka nu för tiden. Vänner som givit mig så mycket erfarenhet i livet och så mycket kärlek. De vännerna är personer jag kommer ta med mig på alla livens äventyr. Vissa vänner fanns i gymnasiet, men försvann liksom på vägen, men ett tack ändå till er som jag fick umgås med. Ni som fick mig att le, känna mig som en hel person igen och inte alls som en misfit.

Efter gymnasiet har jag dock, haft svårt att skaffa mig jobb, då jag haft problem med att känna mig trygg på arbetsplatserna. Jag har på varje arbetsplats haft en konstant känsla av rädsla, ångest och nervositet att mobbingen ska komma tillbaka och slå ner runt mig på nytt.

Det är först nu på senare år (senaste 2 åren) som jag börjat må riktigt bra igen.

Jag har, under åren sedan skolan, fått ursäkter från de värsta av mobbarna där de har uppriktigt sagt att de inte förstår hur jag lever idag efter hur de behandlade mig. Sen finns det fortfarande dom som går omkring och agerar som att inget nånsin har hänt. Det är upp till dom.

Dom har stått sitt kast och visat att de inte har nåt vett innanför skallen. Jag var till och med på årskull 84's re-union 2010, och visade att dom inte lyckats trycka ner mig. Jag var t.o.m. en drivande faktor inom teamet att fixa en re-union. Säger det något om hur stark jag blivit sedan skolan? I would like to think so.

Säkert en käftsmäll på många, som inte trodde jag besatt styrkan.

Jag har arbetat mig tillbaka - men jag har en lång väg kvar att vandra. Men jag lär mig att bli starkare för varje dag. Jag lär mig att ta mer ansvar för varje dag, och inte skjuta det ifrån mig som jag gjort förr. Det finns mycket jag lämnat ute fortfarande i denna historien. Men jag själv anser att det inte finns någon anledning att peka ut enskilda personer.

De som läser min blogg och som vet att de mobbade mig förr, känner sig nog redan utpekade av sig själva.

Jag hoppas innerligt att de än idag, känner en sorts skyldighet, en sorts tyngd på sina axlar, när de tänker
på hur de kunde sänka en människa så lågt som de lyckades med mig. Jag har tagit upp det relevanta kring min mobbing. Men, det finns fortfarande mycket kvar att berätta.

Vem vet - det kanske dyker upp nånting mer framöver på bloggen.

Jag vill härmed tacka alla er som öppet givit mig stöd och styrka att vilja lägga upp min historia här på bloggen. Jag vill tacka alla vänner som givit mig stöd under åren! Det värmer så jävla mycket!

Och jag vill rikta ett SPECIELLT tack, till min ex-sambo, Maria. Utan henne, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut.
Hon fick mitt liv att vända till något bättre, den som fick mig att stå på mina egna fötter igen, efter många år, där jag var vilse. Hon gav mig styrka att vilja leva varenda dag, som att det finns nya möjligheter att ta vara på. Varje dag blev ett helt nytt äventyr. 

Jag kommer alltid älska dig, för det, Maria.

Och jag älskar er alla där ute också, såklart, som hjälpt mig på vägen och som givit mig så mycket värme under de veckorna jag lagt upp historien om mina år som mobbad.

Tack, tack, tack och återigen massvis av tack!!

Stay true. Stay awesome.