Del 7: Sista vårterminen i högstadiet...

------

Vårterminen -00.

Inte ännu en... Jag suckar, drar på mig ytterkläderna, cyklar ner till bussen.

Jag kliver på bussen, "åttahundratjugin" som vi kallar den. Än är det bara ångest i kroppen... Vi närmar oss skolan, nu börjar paniken komma... Nu inväntar jag nästa salva av öknamn, nedvärderande skit och allt annat som innehöll "en vanlig dag" i högstadiet.

Skolan är igång återigen. Mardrömmen fortsätter. Tillbaka till verkligheten. Balen kommer för alltid vara
ett positivt minne under mitt personliga helvete. Tack, till de få utvalda som gjorde den till något speciellt!

Vintern går sakta, sakta, sakta över emot vår. Jag får snö innanför tröjan X antal gånger under den perioden.
Jag får snöbollar sulade i bakskallen, i ansiktet och allt är ju riktigt roligt, enligt mina mobbare. Det hör man
på skratten.

Kan det inte bli vår snart?

Det känns som att månaderna är flera år långa.

Våren slår dock äntligen till med full kraft. Snön är borta, men jag fruktar bara att de har kommit på nya sätt att trycka ner mig...

En dag när jag kommer till skolan, passerar jag rektors-expeditionen. Utanför den har dom en anslagstavla.

Jag är tvungen att stanna till och nästan gnugga mig i ögonen. "Is this for real?!" är min första tanke när jag flämtar till.

Jaha, dom har tydligen dragit igång en tävling. Utse den snyggaste killen i nionde klass.
"Woop-di-doo!" tänker jag syrligt. Jag himlar med ögonen, suckar och vill bara kaskadkräkas på allihopa som kommit på den, SÅ, fantastiska idén.

Under våren börjar det planeras inför avslutningen och allt vad det innebär. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vill bara slippa den här jävla skolan. Jag vill bara slippa skiten jag utsätts för varenda dag. Jag orkar inte mer.

Våren är ganska smärtfri jämtemot vad de övriga terminerna varit ändå... mot hur det har sett ut tidigare.

Många har ju, just avslutningen, i huvudet. Och vill bara lämna högstadiet.

"Kanske..." dyker upp i mitt huvud. "Kanske blir det lättare snart? Kanske är det min tur att glänsa snart?" Men som så många gånger förr, slås min dröm i kras.

Tävlingen har avslutats mot slutet av terminen. Jag blev tydligen utsedd till skolans fulaste kille av alla tjejer
i hela skolan. Efter den dagen fick jag heta "skabbis", "skabbräven" och några andra smeknamn.
Dagligen fick jag höra hur ful jag var.

Tack, tack... Verkligen. Jag mår mycket bättre nu.

"Jag vill döda er alla" cirkulerar i mitt huvud. Mörka tankar har omgärdat mitt sinne. Jag faller längre och längre
ner i ett mörkt hål. "Jag hatar er alla! Jag önskar jag fick höra er skrika ur er smärta när ni går en plågsam
död till mötes!!" vill jag skrika till allihopa.

Men dom skulle bara skratta åt mig. Som dom alltid gjort. Och för övrigt är jag ju fulast på skolan. Vem lyssnar?
Det känns sådär, om jag ska vara ärlig.

"Jävla skit..."

Men vårterminen kommer till ett slut. Jag har blivit tillfrågad att spela på avslutningen. "Jag ska visa dom!"
tänker jag bittert. Mina mobbare förvandlas till mina fans när dom faktiskt inser att jag besitter talang.
Eller kommer dom håna mig bara? Vem vet...? Dom kanske bara blir avundsjuka, och får ännu en anledning
att ge mig skit...

Ska jag egentligen orka bry mig? Jag brydde mig aldrig, jag var tvungen att le.

På våran avslutningslunch i nian, blev jag i alla fall utsedd till balens bästa dansör. "Alltid nåt" suckar jag
och rycker på axlarna. Jag klistrar på ett leende inför lärarna. Jag måste se ut som att jag trivs.
"Jag hatar att vara här", är allt jag känner.

På avslutningen ska man vara finklädd. Orka...

Men det är en dag då de aldrig kommer få chansen. För mycket lärare, för mycket folk, för mycket föräldrar,
för att dom ens ska få chansen. Dom kommer bara klistra på sig sina leenden när dom ser mig.
Det måste tyvärr även jag... Jag måste låtsas som att de är mina vänner. Mina plågoandar. Mina personliga små djävlar.

"Ju fortare vi kommer hem, desto bättre." upprepar jag i mitt huvud.

Brorsan tar studenten samma dag. Jag får träffa släkt och vänner. Underbart!!

Äntligen folk jag kan vara mig själv bland.

"Nu slipper jag er. Era förbannade as." Ett litet leende sprider sig på mitt ansikte, i bilen på väg mot brorsans studentfirande. Sommarlovat är äntligen här igen. Gymnasiet börjar snart.

Får jag känna ändringens vind inom en snar framtid? Eller har den redan passerat obemärkt?