Del 8: Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet.

Sommaren har passerat... Högstadiet är ett minne, eller nej snarare ett ärr, som kommer finnas inuti mig
en lång tid framöver. Gymnasiet hägrar i horisonten. En nervositet börjar åter byggas upp inom mig. En nervositet som blir allt starkare för var dag som passerar. Jag vill att tiden ska stå stilla.

"Hur fan ska det gå?" frågar jag mig själv när jag står framför min spegel i mitt pojkrum.

"Tänk om det blir likadant igen då?" fortsätter jag. Ångesten växer ikapp med nervositeten.

Dagen D...

Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet. Men hur kommer eleverna vara?

Bra - visar det sig. I alla fall i min klass. Vi är en brokig skara elever med olika bakgrund.

Men en sak är säkert. Jag känner att jag kommer trivas i den här klassen. Totalt galna hela högen. Precis som mig. Här kan jag äntligen vara mig själv. En plats att vara "en i gänget".

Dagarna passerar, och jag inser att jag faktiskt hamnat väldigt rätt. Det är ett gäng glada personer som
bara är intresserade av att vara vän med mig. Inget annat. Dock lite synd, för tjejerna i klassen är ju bra snygga.
I slutändan, när de där första, som inte riktigt visste vad de ville, har bytt klasser et cetera, så är jag ensam kille i klassen. Jag - och 14 tjejer.

Jag hamnar i en miljö där jag helt plötsligt kan växa. Där jag kan ta för mig och visa vad jag går för -

utan att bli hånad, skrattad åt eller gjord till åtlöje.

Här är jag duktig. Här är jag bättre än de andra på mycket. Här trivs jag. Visst, visst... Jag ser mina gamla plågoandar varenda dag. Jag ser deras blickar. Men de kan inte röra mig här. De har inte tillräckligt med tid för att komma åt mig ensamma.

Över tiden av höstterminen så avtar de hotande blickarna. Blickarna som säger "vänta du bara...".
Till vårterminen är de helt borta.

"Är det här på riktigt?" ler jag lite försiktigt i min ensamhet, när jag sitter i mitt pojkrum en dag efter skolan.

Ångesten lyfter, sakta men säkert. Nervositeten att åka till skolan är totalt borta nu.

Nu kastar jag mig gladeligen upp på cykelsadeln för ännu en skoldag och är inte ett dugg trött, irriterad eller ledsen när jag kommer hem.

Ettan går relativt smärtfritt. Vi spelar massor av musik, har intressanta ämnen inom estetiska områden och väldigt mycket intressanta lärare, diskussioner inom klassen och jäkligt kul, nästintill varenda dag, i alla fall.

Vi sätter ihop en grupp, som vi kallar för "afroensemblen". En musikgrupp där vi blandar rock, pop, soul, funk och annat roligt. Jag får spela trummor, bas, gitarr och främst - sjunga.

Det bjuds på allt från Scorpions till George Michael. Ensemblen är ett gäng elever från olika klasser i hela ettan. Men flertalet av dom är personer jag känner sedan tidigare. Så vi har inga problem att samarbeta.

Vi får uppträda med ensemblen och har såklart jäkligt kul. Högtider, avslutningar, teateruppsättningar. 

Det är här drömmen växer till liv. Drömmen om att få stå på en stor scen framför hundratals människor.
Och en dag - kanske till och med, tusentals.

På bara ett läsår växer jag och blir mer självsäker. Visst finns ärren kvar, och de gör att jag inte kan använda
min fulla potential.

Jag har koncentrationssvårigheter, blir lätt stött och drar mig undan om det blir minsta lilla konfrontation öga mot öga.

Det hänger kvar genom hela gymnasiet. En sak som också påverkar detta är utbytandet av lärare under gymnasiet.
Lärare slutar, blir sparkade och blir gravida. Byts ut emot sämre - i min åsikt - lärare. Därav tappade jag mycket.

Kontinuitet är viktigt för mig. Att slå mig in på ett vinnande spår blir, liksom, aldrig av.

Utan, jag störs av ständiga förändringar, när jag mest av allt behöver stabilitet i min vardag efter 3 år av 

helvetiska skoldagar. Mina svårigheter gör så att jag blir tvungen att ta studenten två gånger.

Jag läser om sista året för att få ihop till ett bättre betyg, men det går ändå inte riktigt hem hela vägen. Nåja, studenten är min. Vad folk än säger.

Under gymnasiet skaffade jag mig vänner för livet. Vänner jag umgås med näst intill varenda vecka nu för tiden. Vänner som givit mig så mycket erfarenhet i livet och så mycket kärlek. De vännerna är personer jag kommer ta med mig på alla livens äventyr. Vissa vänner fanns i gymnasiet, men försvann liksom på vägen, men ett tack ändå till er som jag fick umgås med. Ni som fick mig att le, känna mig som en hel person igen och inte alls som en misfit.

Efter gymnasiet har jag dock, haft svårt att skaffa mig jobb, då jag haft problem med att känna mig trygg på arbetsplatserna. Jag har på varje arbetsplats haft en konstant känsla av rädsla, ångest och nervositet att mobbingen ska komma tillbaka och slå ner runt mig på nytt.

Det är först nu på senare år (senaste 2 åren) som jag börjat må riktigt bra igen.

Jag har, under åren sedan skolan, fått ursäkter från de värsta av mobbarna där de har uppriktigt sagt att de inte förstår hur jag lever idag efter hur de behandlade mig. Sen finns det fortfarande dom som går omkring och agerar som att inget nånsin har hänt. Det är upp till dom.

Dom har stått sitt kast och visat att de inte har nåt vett innanför skallen. Jag var till och med på årskull 84's re-union 2010, och visade att dom inte lyckats trycka ner mig. Jag var t.o.m. en drivande faktor inom teamet att fixa en re-union. Säger det något om hur stark jag blivit sedan skolan? I would like to think so.

Säkert en käftsmäll på många, som inte trodde jag besatt styrkan.

Jag har arbetat mig tillbaka - men jag har en lång väg kvar att vandra. Men jag lär mig att bli starkare för varje dag. Jag lär mig att ta mer ansvar för varje dag, och inte skjuta det ifrån mig som jag gjort förr. Det finns mycket jag lämnat ute fortfarande i denna historien. Men jag själv anser att det inte finns någon anledning att peka ut enskilda personer.

De som läser min blogg och som vet att de mobbade mig förr, känner sig nog redan utpekade av sig själva.

Jag hoppas innerligt att de än idag, känner en sorts skyldighet, en sorts tyngd på sina axlar, när de tänker
på hur de kunde sänka en människa så lågt som de lyckades med mig. Jag har tagit upp det relevanta kring min mobbing. Men, det finns fortfarande mycket kvar att berätta.

Vem vet - det kanske dyker upp nånting mer framöver på bloggen.

Jag vill härmed tacka alla er som öppet givit mig stöd och styrka att vilja lägga upp min historia här på bloggen. Jag vill tacka alla vänner som givit mig stöd under åren! Det värmer så jävla mycket!

Och jag vill rikta ett SPECIELLT tack, till min ex-sambo, Maria. Utan henne, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut.
Hon fick mitt liv att vända till något bättre, den som fick mig att stå på mina egna fötter igen, efter många år, där jag var vilse. Hon gav mig styrka att vilja leva varenda dag, som att det finns nya möjligheter att ta vara på. Varje dag blev ett helt nytt äventyr. 

Jag kommer alltid älska dig, för det, Maria.

Och jag älskar er alla där ute också, såklart, som hjälpt mig på vägen och som givit mig så mycket värme under de veckorna jag lagt upp historien om mina år som mobbad.

Tack, tack, tack och återigen massvis av tack!!

Stay true. Stay awesome.

 

mamma

4 oktober 2012 09:54

Älskar dej Daniel! Håll fast vid din älskade Mariia, hon är bara BÄST för dej!!! Är så glad att ni hittat varann!!!
<3

 

Miira

4 oktober 2012 09:59

Älskar dig med och kommer alltid att finnas här för dig...för längre än för alltid! <3

 

Grimgoth

4 oktober 2012 19:25

Fan vilken bra avslutning historen fick, och ditt liv vart til lslut bra.
Styrkan av "att dom får aldrig mig" är stor, den får en att kämpa vidare vad det än nu må vara.
Underbart att se att flera än jag har denna styrka och tro!

Tack för att du dela med dig allt detta för mig (oss).

http://grimgoth.blogg.se

Herr Dunderskägg

5 oktober 2012 11:54

Alltid.

Stay true. Stay awesome, bro!!

 

R

7 oktober 2012 22:23

Fan vad stark du är som vågar berätta din historia!

http://solus.devote.se

Herr Dunderskägg

8 oktober 2012 00:28

Tack, det värmer verkligen!!

Stay true. Stay awesome.

 

Fd klasskamrat

7 november 2012 18:10

Tack för att du delade med dig Daniel!
Det är många som mår dåligt i tonåren, man känner inte att man passar in osv. Och de som mobbar kan inte må bra själva de heller, men det finns absolut ingen som helst ursäkt att behandla någon illa! Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, så är det bara.
Vi som var blyga och tillbakadragna själva ville nog inte se vad som pågick i korridorerna, det kan ha varit en medveten eller omedveten rädsla att bli utsatta själva. Mitt självförtroende och självkänsla är kört i botten sen 12-13årsåldern. Knubbig, ful, skelögd och plugghäst (och jag syftar på mig själv och definitivt inte dig) räcker för att bli osäker och om någon bara tittar på en eller säger något i den stilen så räcker även det för att man ska må skit. Jag önskade att jag var osynlig, hoppades på att ingen skulle se mig. Rädd och osäker, vill inte säga eller göra fel så det gäller att hålla en låg profil. Det räckte att några "glömt" att jag var på toa innan lunchen en dag i början av sjuan för att jag sen dess mer eller mindre har trasslat med maten, jojobatnat och mått dåligt för hur jag ser ut. Men det var inte det det handlade om nu.

Jag tycker du var musikalisk, rolig och såg bra ut, men det var ju "pinsamt" att erkänna för de få vänner man hade att man gillade någon annan än "de snygga killarna som alla gillade". Och det var sjukt starkt av dig att spela på scen på avslutningen, starkt jobbat!

Du har bevisat för dina mobbare att du är bättre än dem. Fortsätt med det! Det går att gå vidare med livet, men som sagt så finns ärren alltid kvar.
KRAM!

Herr Dunderskägg

7 november 2012 20:30

Jag tror jag vet vem du är.

Och tack så hemskt mycket för dom fina orden och ditt stöd. Jodu, det där med jojo vad gäller vikten vet jag mycket om.

Jag var smal, rund, smal, rund, smal, rund, smal... I omgångar.

Mjo, jag vet vilken kamp även du fick genomgå och det var förjävligt att vi båda utsattes för skit.

Jag tänker inte stanna här, utan växa så mycket mer som människa och visa varenda tvivlare att jag kommer lyckas bättre än dom.

Sen får dom hata mig bäst fan dom vill - för vet du vad? JAG BRYR MIG INTE LÄNGRE! :)

Kram påre

 

jag igen

8 november 2012 03:39

Kanske skrev för mycket, hade tänkt vara någorlunda anonym (är nojig för att vissa kan se). Jag kom på vår reunion för jag trodde en del hade växt upp. Visst, många hade ju gjort det men direkt när jag kom dit blev jag en osäker tonåring igen. Och den känslan kommer jag aldrig ifrån, men det är nog bra att på ett sätt försöka hålla en stabil fasad utåt. Jag visar aldrig hur osäker jag känner mig, hur rädd jag är att sticka ut och vara fel. Du blev utsatt för både fysisk och psykisk mobbing, jag var väl mera "utfryst" just bara för att jag var rädd att bara verka konstig med mera. Och det är väl just det som är poängen - vem vill umgås med en konstig typ? Blev kallsvettig och darrig på rösten så fort jag skulle säga något i klassen, ingen skulle ju märka mig och om man sa något fick man allas granskande blickar på sig och så börjar man fundera på vad de tänker när de tittar på mig. "Ser jag tjock ut? Säger jag fel saker? Fan vad ful röst jag har" osv. Och så blir det blankt i skallen och man tappar tråden helt och alla fnissar åt en och allt man vill är att försvinna från jordens yta typ...


När man är i tonåren är man ju som sagt så himla mottaglig och känslig för allt och ingenting, och blir man utsatt för något så kan det sitta kvar länge.


Men vi får tänka på att vi inte är 15 längre. Jag försöker förtränga högstadietiden, för jag kan inte komma ihåg att jag nånsin mådde bra då, inte på riktigt.


Skit i de som mobbade dig - det är de som ska må dåligt och inte du!

Kram

Herr Dunderskägg

8 november 2012 08:31

Jag var ju även med och fixade så att vår re-union skulle bli av överhuvudtaget. Det var jag, Ehrning och Sorken som var de tre grundpelarna i fixandet. Brokig skara med tanke på högstadietiden.

En punkare, en mobbad och en av de populära...
Som sagt - rätt brokig skara.

Jag har också tänkt precis som dig många gånger, och man vill ju liksom komma ifrån så mycket, men det är ändå så påträngande... Som om hjärnan vill säga: "Du MÅSTE komma ihåg det här... Du måste ta allt tillvara med tanke på vilka prövningar du kommer ställas inför."
Men man vill inte alltid lyssna.

Tonåren är värst. Antingen hamnar man i en grupp, eller så blir man utfryst - och i mitt fall, det värsta... Bli mobbad.

Du ska inte heller må dåligt över den tiden. Du är inte 15 som sagt... Du är en vuxen kvinna. En kvinna som gör vad hon vill och som kan vända ryggen till de som beter sig illa. En vuxen människa som iaf "ska" kunna säga ifrån när det hettar till.

Nåja, är oerhört tacksam att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag trodde jag och Filip var de enda två som var riktigt mobbade och utfrysta... Men ack, så fel man kan ha.

Men det värmer att ha dig på min sida. Har aldrig förstått varför just du blev utfryst heller för den delen. Du var en klok människa och är det än. Logiken gick alltid först och du var duktig på att stå på dig när du verkligen behövde.

Men som sagt - osäkerheten lyser igenom - och det märker människor. Och just DE människorna hugger som vithajar hugger efter skadade sälar... Förjävligt.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...