Och den ska vara i storlek, medium!!

Vill ni också ha chansen att vinna en gratis bandtischa? Gå då in på DEN HÄR LÄNKEN och dela vidare till vänner, bekanta och annat löst patrask.

Det är bara att göra som det står på bildjäveln. Det är förjävla enkelt. Dela och ha chans att vinna. 

Avslutar detta inlägg med Lifer's dänga "Dead In My Eyes". Over and out, fuckers!

Stay true. Stay awesome.

Du är 10-12 år gammal skriver en rampljusgrej (säkert med dina föräldrars pengar som dom inte ens har nån aning om att du har använt) som lyder som följande (rent exempel): "Häj! Följ mig! Jag är 11 år och ganska crazy!"

Vad ska jag få ut av ditt liv? Du har en ponny i nåt stall som dina föräldrar får betala dyra pengar för, du har en splitterny iPhone och iPad, du är en bortskämd liten skitunge som inte har någonting på en blogg att göra, överhuvudtaget.

Ni filmer er själva när ni sitter och gör nånting totalt orelevant och totalt ointressant. Varannat ord ni säger är antingen "bah", "typ" eller "liksom". Ja, jag drar alla över en kant nu. Har man sett en, har man sett alla.

Ska ni blogga, kan ni i alla fall ha något så när intressanta fakta att prata om, nån speciell åsikt ni har om nån person eller ett ämne. 

Men nej, ni sitter där och bara spyr ointressant pladder omkring er där ingenting har ens någon som helst innebörd eller värde. En blogg i mitt tycke, kan väl vara för att ta upp nånting intressant, såsom ångest, depression eller liknande för att lätta på ett inre tryck. Men, nej... Det är bara värdelöst, ointressant pladder.

Ni vet ju ens hälften av vad ett liv innebär. Ni vet inget om ansvar, ni vet inget om nånting om man ska jämföra med mig t ex. Och jag bryr mig inte ett dugg om din "idol" som du har på väggen i ditt flickrum. I 95% av fallen är det en värdelös popfjant som har en fanbase som är flickor 7-15. Wow, vilken framgång...

Jag vill bara kräkas på er, hela högen (generellt menat).

Skitarg kan det där med att förmedla känslor på ett bra sätt och jag tycker att följande låt passar in förträffligt väl.

Stay true. Stay awesome.

Okej, så en individ på Facebook med utländsk härkomst sitter och häver ur sig något liknande i en "invandrargrupp" och tror att han ska komma undan med ett "haha, det där var ju roligt"...

"Dina bokstäver är Latinska.
Dina siffror är Arabiska.
Din demokrati är Grekisk.
Din pizza är Italiensk.
Din kebab är turkisk.
Din alkohol uppfanns av en Irakier.
Du älskar att åka till Thailand.
Din favoritrappare har afrikanskt påbrå och han den där "roliga" på tv är kurd.
Din landslagskapten i fotboll är Bosnisk.
Skaffa er ett liv ist för att sitta här på fb och snacka massa skit om invandrare.
Om inte de va för krig vem skulle vilja befinna sig i kalla Sverige där en sommardag är minus grader?
Väx upp!"

Okej, vi tar till wikipedia för att få lite fakta:

"Det var troligen persiska alkemister, som Geber och Al-Razi, som utvecklade destilleringen och lyckades få fram relativt ren etanol."

Troligen var det i alla fall så. Men ingen vet riktigt säkert. Så det kan även ha varit någon annan. Så du vet absolut inte vem som egentligen kom på hur man gör alkohol. Och det var väl inte riktigt "alkohol" heller. Utan, de fick
fram något sånär nånting som kan kallas för alkohol.

Den koncentrerade etanolen kom inte förrän på medeltiden och användes i främst läkekonsten, och fick sitt
latinska namn, som vi använder än idag till vissa spritsorter (aqva vitae, som betyder "livsvatten").
Alltså - Aqvavit.

"Du älskar att åka till Thailand."? Nja, inte jag personligen, men... Jag skulle välja en fotbollsresa till England, Skottland eller Irland vilken dag i veckan som helst före Thailand.

Men jag reser nog helst av allt runt i Sverige och ser på naturen och kulturen som finns här bara runt knuten.
Men visst, vissa Svenskar är säkerligen glada i att åka till Thailand. Men det finns 30-40 andra resmål som lockar
mig mer än att vara nere i Thailand. 

Men en resa jag helst av allt skulle vilja göra är en roadtrip från kust till kust i nordamerika. Det vore riktigt ballt.

Nåja, Zlatan Ibrahimovic - är inte bara bosnisk. Han är framför allt annat svensk, men med bosnisk och kroatisk härkomst. Men han är född och uppvuxen i Rosengård, Malmö. Inget annat. 

Min favoritrappare är absolut inte mörkhyad. Han är av mexikansk/spansk härkomst. Men det är väl upp till var
och en vilken rappare man gillar. Men, som sagt, allt är individuellt. Dra inte alla över en kant.

Sen finns det ju en brittisk rappare som är jävligt cool också...

Sen lyssnar jag inte så fruktansvärt mycket på rap och sånt, då jag hellre lyssnar på hårdrock och annan musik. Men det där är för en annan gång att diskutera...

Och den där "roliga" på TV är kurd? Nja, han är död. Ingen kan bli lika rolig som den iranska svensson-svensken
Lasse "Ali Hussein" Lindroth. INGEN kommer nånsin vara i närheten. Shan the Man, Özz och allt vad de nu heter
är heller inte i närheten av Magnus Betnér och Janne Bylund.
Men jag, personligen, ser hellre amerikanska och brittiska komiker framför svenska, och framför allt
före "invandrarkomiker" som de själva ser sig som. De har inga andra skämt än om deras hemland, deras
föräldrar, kusiner, familj och att få göra narr av Sverige. Känns uttjatat.
Nej, tack....

Ett liv har jag, ett bra sånt. Jag snackar skit hur mycket jag vill om invandrare som inte sköter sig och bara ställer
till med besvär, tar svenskarnas (även invandrarsvenskarnas) skattepengar till bidrag som uppgår till en månadslön
på 32'000 kronor i månaden, för att inte göra ett skit för att ens förtjäna dom pengarna.

Nej, skaffa er jobb och sköt er så snackar jag inte skit om er. Deal? Det gäller även för alla andra här i Sverige.

Och om det inte var krig skulle jag fortfarande stanna i Sverige på sommaren, då det är en medeltemperatur på 20-22 grader celsius hela sommaren, med avvikande temperaturer lokalt sett.
Jag älskar den svenska sommaren.

Men trivs ni inte i Sverige, kom inte hit. Valet är ert. Det finns hundratals andra länder ni kan åka till där det inte
är krig. Förresten. Ni som vill ha minarettorn, böneutrop och allt vad det nu är... Hur skulle det vara om svenska tjejer åkte ner till era länder iförd endast bikini, sätter upp sig mot männen och skiter på era förstekvistar?

Ni skulle inte gilla det, eller hur?

Och ni anser att vi är rasister när vi viftar stolt med våra blågula flaggor? Ni är inte riktigt riktiga i huvudet om så är fallet. Ni som tänker kommentera att jag är rasist och en "svennefitta" gör det på eget bevåg, då jag faktiskt snackar precis lika mycket skit och ogillar vanliga svensson-svenskar och deras jantelagstänk, ingen får vara bättre än nån annan och många personers dubbelmoralstänk.
Det finns precis lika många idiotiska svensson-svenskar som invandrare i Sverige. Precis lika många stolpskott
som inte har något innanför pannabenet, utan bara MÅSTE bete sig som idioter.

Tack och hej.

Stay true. Stay awesome.

Del 8: Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet.

Sommaren har passerat... Högstadiet är ett minne, eller nej snarare ett ärr, som kommer finnas inuti mig
en lång tid framöver. Gymnasiet hägrar i horisonten. En nervositet börjar åter byggas upp inom mig. En nervositet som blir allt starkare för var dag som passerar. Jag vill att tiden ska stå stilla.

"Hur fan ska det gå?" frågar jag mig själv när jag står framför min spegel i mitt pojkrum.

"Tänk om det blir likadant igen då?" fortsätter jag. Ångesten växer ikapp med nervositeten.

Dagen D...

Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet. Men hur kommer eleverna vara?

Bra - visar det sig. I alla fall i min klass. Vi är en brokig skara elever med olika bakgrund.

Men en sak är säkert. Jag känner att jag kommer trivas i den här klassen. Totalt galna hela högen. Precis som mig. Här kan jag äntligen vara mig själv. En plats att vara "en i gänget".

Dagarna passerar, och jag inser att jag faktiskt hamnat väldigt rätt. Det är ett gäng glada personer som
bara är intresserade av att vara vän med mig. Inget annat. Dock lite synd, för tjejerna i klassen är ju bra snygga.
I slutändan, när de där första, som inte riktigt visste vad de ville, har bytt klasser et cetera, så är jag ensam kille i klassen. Jag - och 14 tjejer.

Jag hamnar i en miljö där jag helt plötsligt kan växa. Där jag kan ta för mig och visa vad jag går för -

utan att bli hånad, skrattad åt eller gjord till åtlöje.

Här är jag duktig. Här är jag bättre än de andra på mycket. Här trivs jag. Visst, visst... Jag ser mina gamla plågoandar varenda dag. Jag ser deras blickar. Men de kan inte röra mig här. De har inte tillräckligt med tid för att komma åt mig ensamma.

Över tiden av höstterminen så avtar de hotande blickarna. Blickarna som säger "vänta du bara...".
Till vårterminen är de helt borta.

"Är det här på riktigt?" ler jag lite försiktigt i min ensamhet, när jag sitter i mitt pojkrum en dag efter skolan.

Ångesten lyfter, sakta men säkert. Nervositeten att åka till skolan är totalt borta nu.

Nu kastar jag mig gladeligen upp på cykelsadeln för ännu en skoldag och är inte ett dugg trött, irriterad eller ledsen när jag kommer hem.

Ettan går relativt smärtfritt. Vi spelar massor av musik, har intressanta ämnen inom estetiska områden och väldigt mycket intressanta lärare, diskussioner inom klassen och jäkligt kul, nästintill varenda dag, i alla fall.

Vi sätter ihop en grupp, som vi kallar för "afroensemblen". En musikgrupp där vi blandar rock, pop, soul, funk och annat roligt. Jag får spela trummor, bas, gitarr och främst - sjunga.

Det bjuds på allt från Scorpions till George Michael. Ensemblen är ett gäng elever från olika klasser i hela ettan. Men flertalet av dom är personer jag känner sedan tidigare. Så vi har inga problem att samarbeta.

Vi får uppträda med ensemblen och har såklart jäkligt kul. Högtider, avslutningar, teateruppsättningar. 

Det är här drömmen växer till liv. Drömmen om att få stå på en stor scen framför hundratals människor.
Och en dag - kanske till och med, tusentals.

På bara ett läsår växer jag och blir mer självsäker. Visst finns ärren kvar, och de gör att jag inte kan använda
min fulla potential.

Jag har koncentrationssvårigheter, blir lätt stött och drar mig undan om det blir minsta lilla konfrontation öga mot öga.

Det hänger kvar genom hela gymnasiet. En sak som också påverkar detta är utbytandet av lärare under gymnasiet.
Lärare slutar, blir sparkade och blir gravida. Byts ut emot sämre - i min åsikt - lärare. Därav tappade jag mycket.

Kontinuitet är viktigt för mig. Att slå mig in på ett vinnande spår blir, liksom, aldrig av.

Utan, jag störs av ständiga förändringar, när jag mest av allt behöver stabilitet i min vardag efter 3 år av 

helvetiska skoldagar. Mina svårigheter gör så att jag blir tvungen att ta studenten två gånger.

Jag läser om sista året för att få ihop till ett bättre betyg, men det går ändå inte riktigt hem hela vägen. Nåja, studenten är min. Vad folk än säger.

Under gymnasiet skaffade jag mig vänner för livet. Vänner jag umgås med näst intill varenda vecka nu för tiden. Vänner som givit mig så mycket erfarenhet i livet och så mycket kärlek. De vännerna är personer jag kommer ta med mig på alla livens äventyr. Vissa vänner fanns i gymnasiet, men försvann liksom på vägen, men ett tack ändå till er som jag fick umgås med. Ni som fick mig att le, känna mig som en hel person igen och inte alls som en misfit.

Efter gymnasiet har jag dock, haft svårt att skaffa mig jobb, då jag haft problem med att känna mig trygg på arbetsplatserna. Jag har på varje arbetsplats haft en konstant känsla av rädsla, ångest och nervositet att mobbingen ska komma tillbaka och slå ner runt mig på nytt.

Det är först nu på senare år (senaste 2 åren) som jag börjat må riktigt bra igen.

Jag har, under åren sedan skolan, fått ursäkter från de värsta av mobbarna där de har uppriktigt sagt att de inte förstår hur jag lever idag efter hur de behandlade mig. Sen finns det fortfarande dom som går omkring och agerar som att inget nånsin har hänt. Det är upp till dom.

Dom har stått sitt kast och visat att de inte har nåt vett innanför skallen. Jag var till och med på årskull 84's re-union 2010, och visade att dom inte lyckats trycka ner mig. Jag var t.o.m. en drivande faktor inom teamet att fixa en re-union. Säger det något om hur stark jag blivit sedan skolan? I would like to think so.

Säkert en käftsmäll på många, som inte trodde jag besatt styrkan.

Jag har arbetat mig tillbaka - men jag har en lång väg kvar att vandra. Men jag lär mig att bli starkare för varje dag. Jag lär mig att ta mer ansvar för varje dag, och inte skjuta det ifrån mig som jag gjort förr. Det finns mycket jag lämnat ute fortfarande i denna historien. Men jag själv anser att det inte finns någon anledning att peka ut enskilda personer.

De som läser min blogg och som vet att de mobbade mig förr, känner sig nog redan utpekade av sig själva.

Jag hoppas innerligt att de än idag, känner en sorts skyldighet, en sorts tyngd på sina axlar, när de tänker
på hur de kunde sänka en människa så lågt som de lyckades med mig. Jag har tagit upp det relevanta kring min mobbing. Men, det finns fortfarande mycket kvar att berätta.

Vem vet - det kanske dyker upp nånting mer framöver på bloggen.

Jag vill härmed tacka alla er som öppet givit mig stöd och styrka att vilja lägga upp min historia här på bloggen. Jag vill tacka alla vänner som givit mig stöd under åren! Det värmer så jävla mycket!

Och jag vill rikta ett SPECIELLT tack, till min ex-sambo, Maria. Utan henne, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut.
Hon fick mitt liv att vända till något bättre, den som fick mig att stå på mina egna fötter igen, efter många år, där jag var vilse. Hon gav mig styrka att vilja leva varenda dag, som att det finns nya möjligheter att ta vara på. Varje dag blev ett helt nytt äventyr. 

Jag kommer alltid älska dig, för det, Maria.

Och jag älskar er alla där ute också, såklart, som hjälpt mig på vägen och som givit mig så mycket värme under de veckorna jag lagt upp historien om mina år som mobbad.

Tack, tack, tack och återigen massvis av tack!!

Stay true. Stay awesome.

Del 7: Sista vårterminen i högstadiet...

------

Vårterminen -00.

Inte ännu en... Jag suckar, drar på mig ytterkläderna, cyklar ner till bussen.

Jag kliver på bussen, "åttahundratjugin" som vi kallar den. Än är det bara ångest i kroppen... Vi närmar oss skolan, nu börjar paniken komma... Nu inväntar jag nästa salva av öknamn, nedvärderande skit och allt annat som innehöll "en vanlig dag" i högstadiet.

Skolan är igång återigen. Mardrömmen fortsätter. Tillbaka till verkligheten. Balen kommer för alltid vara
ett positivt minne under mitt personliga helvete. Tack, till de få utvalda som gjorde den till något speciellt!

Vintern går sakta, sakta, sakta över emot vår. Jag får snö innanför tröjan X antal gånger under den perioden.
Jag får snöbollar sulade i bakskallen, i ansiktet och allt är ju riktigt roligt, enligt mina mobbare. Det hör man
på skratten.

Kan det inte bli vår snart?

Det känns som att månaderna är flera år långa.

Våren slår dock äntligen till med full kraft. Snön är borta, men jag fruktar bara att de har kommit på nya sätt att trycka ner mig...

En dag när jag kommer till skolan, passerar jag rektors-expeditionen. Utanför den har dom en anslagstavla.

Jag är tvungen att stanna till och nästan gnugga mig i ögonen. "Is this for real?!" är min första tanke när jag flämtar till.

Jaha, dom har tydligen dragit igång en tävling. Utse den snyggaste killen i nionde klass.
"Woop-di-doo!" tänker jag syrligt. Jag himlar med ögonen, suckar och vill bara kaskadkräkas på allihopa som kommit på den, SÅ, fantastiska idén.

Under våren börjar det planeras inför avslutningen och allt vad det innebär. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vill bara slippa den här jävla skolan. Jag vill bara slippa skiten jag utsätts för varenda dag. Jag orkar inte mer.

Våren är ganska smärtfri jämtemot vad de övriga terminerna varit ändå... mot hur det har sett ut tidigare.

Många har ju, just avslutningen, i huvudet. Och vill bara lämna högstadiet.

"Kanske..." dyker upp i mitt huvud. "Kanske blir det lättare snart? Kanske är det min tur att glänsa snart?" Men som så många gånger förr, slås min dröm i kras.

Tävlingen har avslutats mot slutet av terminen. Jag blev tydligen utsedd till skolans fulaste kille av alla tjejer
i hela skolan. Efter den dagen fick jag heta "skabbis", "skabbräven" och några andra smeknamn.
Dagligen fick jag höra hur ful jag var.

Tack, tack... Verkligen. Jag mår mycket bättre nu.

"Jag vill döda er alla" cirkulerar i mitt huvud. Mörka tankar har omgärdat mitt sinne. Jag faller längre och längre
ner i ett mörkt hål. "Jag hatar er alla! Jag önskar jag fick höra er skrika ur er smärta när ni går en plågsam
död till mötes!!" vill jag skrika till allihopa.

Men dom skulle bara skratta åt mig. Som dom alltid gjort. Och för övrigt är jag ju fulast på skolan. Vem lyssnar?
Det känns sådär, om jag ska vara ärlig.

"Jävla skit..."

Men vårterminen kommer till ett slut. Jag har blivit tillfrågad att spela på avslutningen. "Jag ska visa dom!"
tänker jag bittert. Mina mobbare förvandlas till mina fans när dom faktiskt inser att jag besitter talang.
Eller kommer dom håna mig bara? Vem vet...? Dom kanske bara blir avundsjuka, och får ännu en anledning
att ge mig skit...

Ska jag egentligen orka bry mig? Jag brydde mig aldrig, jag var tvungen att le.

På våran avslutningslunch i nian, blev jag i alla fall utsedd till balens bästa dansör. "Alltid nåt" suckar jag
och rycker på axlarna. Jag klistrar på ett leende inför lärarna. Jag måste se ut som att jag trivs.
"Jag hatar att vara här", är allt jag känner.

På avslutningen ska man vara finklädd. Orka...

Men det är en dag då de aldrig kommer få chansen. För mycket lärare, för mycket folk, för mycket föräldrar,
för att dom ens ska få chansen. Dom kommer bara klistra på sig sina leenden när dom ser mig.
Det måste tyvärr även jag... Jag måste låtsas som att de är mina vänner. Mina plågoandar. Mina personliga små djävlar.

"Ju fortare vi kommer hem, desto bättre." upprepar jag i mitt huvud.

Brorsan tar studenten samma dag. Jag får träffa släkt och vänner. Underbart!!

Äntligen folk jag kan vara mig själv bland.

"Nu slipper jag er. Era förbannade as." Ett litet leende sprider sig på mitt ansikte, i bilen på väg mot brorsans studentfirande. Sommarlovat är äntligen här igen. Gymnasiet börjar snart.

Får jag känna ändringens vind inom en snar framtid? Eller har den redan passerat obemärkt?

Del 6: Balen är en undanflykt...

----

Sommarlovet går för fort. Men jag har haft kul. Vi har filmat massor och haft en riktigt, riktigt bra sommar!

Skolan är igång igen. Fy fan... Hur många gånger kan jag fejka att jag är sjuk utan att farsan (morsan är ju redan händelserna på spåren) misstänker att något fortfarande är fel i skolan? En gång varannan eller var tredje vecka, där jag är "sjuk" ett par-tre dagar, borde funka. 

Kommer till skolan. Vi ska ha bal i vinter. Äntligen något jag kan se fram emot. Men, kommer jag bli utsatt på något

hemskt sätt på den? Börjar direkt tänka på "Carrie". Ryser av obehag av vad jag kan utsättas för.

Vi har massor av dansövningar. Foxtrot, vals och salsa. Jag kan redan de två första utan och innan. Jag kan bugga
också. Det kan ingen annan i klassen. Jag skrattar för mig själv.

"Nu är det NI som är kassa på någonting!" tänker jag.

Det sprudlar inom mig. För första gången nånsin i högstadiet. Ett leende sprider sig på mina läppar. Nöjd. Verkligen NÖJD.

Hösten går fort. För en gångs skull. Balen närmar sig. Jag kommer dit i svart kostym, nyligen inhandlade finskor,
slips och skjorta. Jag känner mig verkligen stilig.

Det första som händer är att våran snygga biologilärarinna bjuder upp mig. Hon har en grön-ish-silverfärgad,
åtsittande klänning, med snygg urringning. Jag tar henne i hand och leder ut henne på dansgolvet.

Hon är ungefär i min längd, vi har bra kontakt med varann, vi skrattar och skämtar om massa saker utanför
skolan och så. Det känns så bra.

Jag ser omkring mig och ler ännu mer. "Jag ser era avundsjuka blickar." tänker jag och ler nöjt. Lärarinnan ler hon också. Vilken perfekt inledning på balen.

Jag får dansa med henne flera gånger. Hon verkar gilla att dansa med nån som faktiskt KAN dansa. Jag har
the time of my life på balen. Jag blir ändå inte utsedd till balens kung. Näe, för det blir såklart en av mina värsta
mobbare. Han och hans dåvarande flickvän. Otippat. Jag applåderar, men det är ett spel för galleriet.

Fortsättningen av balen är ett litet misslyckande. Men jag har ändå kul. Riktigt kul.

Dagarna efter balen fortsätter mitt helvete. Ja, varför skulle något förändras över en dag? Inget förändras över en dag. Dom tar mina skor, och kastar iväg dom, tar tag i mig och kastar ut mig i snön och låser dörrarna.
De står innanför, skrattar och pekar.

"Välkommen tillbaka till skolan, tjockis!" flinar en av dom.

Jag står ute i minst 20 minuter i minusgrader. Endast iförd strumpor, jeans och en t-shirt innan vaktmästaren låser upp dörren. Är direkt tvungen att gå till klassrummet.

Jag vill inte. Jag mår illa. Jag orkar inte mer.

Tillbaka till verkligheten var det, ja... Ännu en dag för mig i högstadiet.

När tar det slut?

Ja, som ni kanske märkt så uteblev Torsdagens blogginlägg om min historia, men det är för att jag klantade till det och inte skickade texten till min mail, då jag är i norrland just nu hos svärföräldrarna.

Jag och sambon kommer hem imorgon och då kommer även del 6 av min historia upp på bloggen, så håll ut. Den är snart här.

Tack för er förståelse och jag ber igen om ursäkt för förseningen.

Stay true. Stay awesome.

Del 5: "Jag tror hon vet vad som försigår nu..."

Sommarlovet närmar sig. Underbart. Där får jag vara mig själv. Där väljer JAG vilka jag vill umgås med.

Jag gick för övrigt i en jättebra konfirmationsgrupp. Vi hade jättebra ledare. Men jag är inte kristen på något sätt.
Jag vidgar mina vyer och ger mig för första gången egentligen in på ämnet som är "religion". Vad innebär det?

Jag tycker det är intressant.

Vi hade även en skitsnygg assistent i gruppen. Alla killarna dreglade efter henne. Rätt kul att se, faktiskt.
Tjejerna suckar och himlar med ögonen när dom ser oss hänga efter henne. Var det såhär det kändes att känna attraktion till någon?

Jag var rätt attraherad till en tjej i nian. Men i huvudet gick tankarna: "Jag lär inte ha en chans på henne.
Hon är ju ändå nia (fick reda på 10 år efter att hon var minst lika intresserad av mig. Så kan det gå.)
och nästan vuxen ju."... Såklart vågar jag inte säga ett ljud till henne. Rädd att bli nedvärderad av henne också.

Sitter tyst och tittar på henne i smyg. Självkänslan, självförtroendet och min pondus är så nedstampad att jag skäms över att vara jag.

"Men, vem bryr sig? Inte någon jag vet i alla fall..." tänker jag i mitt stilla sinne. "Alla i skolan är svin! Förutom de få utvalda." fortsätter jag säga till mig själv. De som faktiskt kan prata med mig. De jag faktiskt kan umgås med utanför skolan. Dom är ungefär 5-6 stycken, just nu.

"ÅH NEJ!!!" verkligheten kommer ikapp mig och jag inser plötsligt att vi ska ha orientering idag. Och vi ska, enligt lärarens instruktioner från förra lektionen, springa tre och tre.

Jag vet vad som kommer att komma. "JÄVLA HELVETE!"

Mycket riktigt. De andra tar kompassen och kartan, mitt ute i skogen och springer ifrån mig. Dom är sportigare, mer vältränade och har bättre kondition än mig. Dom sportar ju nästan på daglig basis. Jag blir kvar ensam.

Efter en timme är jag tillbaka vid skolan. Läraren frågar "vart fan jag har varit". Jag orkar inte ens berätta.
"Han skulle ändå inte bry sig. Han skulle aldrig tro på min historia." intalar jag mig själv och skakar på huvudet.

Jag smiter hem från skolan... Jag hatar skolan!

Jag HATAR orientering efter den dagen.

Vintern kom. Kallare än på många år. 18-20 minusgrader i luften. Jag sitter vid sidan av skolans inomhusbassäng.
De andra simmar, jag har redan simmat det jag behövde, jag var bara där för närvaron. Hade endast en uppsättning
kläder. Jag känner hur, precis när jag reser på mig, någon tar tag i mitt byxben, nästa sekund tittar jag ner och ser ett hånflin.

Det rycker tag och jag doppar ena benet i vattnet. Jeans. Vatten. "Fan!" hinner jag tänka, innan jag faller ner i vattnet, då jeansen har tagit upp så mycket vatten att jag inte orkar hålla emot med min egna vikt.
Hela jag är nere i vattnet på en halv sekund. "Vart är mobilen?" tänker jag sen och tittar upp.
"Den ligger bredvid bassängen.". Jag pustar ut men i samma veva kommer jag att tänka på att jag ska åka buss hem, den går om 15 minuter.

Jag hinner inte bli torr. Aldrig i helvete. Alla skrattar och går och byter om efter simpasset. Jag blir ensam lämnad kvar. Min gymnasielärare kommer dit, ser mig dyngblöt. Han får något i blicken. Något jag inte sett hos en lärare förut.

Han sätter igång bastun vid killarnas omklädningsrum och låter mig sätta mig där för att bli någorlunda torr. 

Han lider faktiskt med mig. Han säger inget, men hans ögon har lidelse i sig. Äkta lidelse. "Wow... Någon bryr sig..." tänker jag hastigt.

Men jag säger direkt efter till honom "Morsan måste komma hit med nya kläder. Tack för att du satte igång bastun.". Jag sitter där i 10 minuter medan jag ringer morsan och väntar på henne. Hon kliver in med nya kläder och ser på mig med den lidande blick jag nyss fick av min lärare.

Jag ser på henne, ler och får fram ett: "Tack mamma..."

Jag tror hon förstår vad som försigår nu...