Det värmer nåt oerhört att så många hört av sig till mig, och kommit med stöd, värme och lyckohälsningar.

Jag kan inte ens börja att beskriva hur bra det får mig att må.

Det har t.o.m kommit in hälsningar där fler erkänner att de varit mobbade, och att min historia hjälper dem att inse hur allvarligt det faktiskt var. Det har även trätt fram mobbare ur skuggan som erkänner att de gjort fel och kommer få leva med det i sitt huvud och kommer ha det på sitt samvete livet ut, något som de inte alls har velat.

Ni har visat mig så mycket kärlek, sån respekt och fått mig att le många gånger om. Att få ur mig denna historia (nåja, den är inte färdig ännu) har hjälpt mig resa mig och känna mig stark igen. Det har jag inte gjort så länge jag kan minnas. Jag känner mig mer självsäker nu för tiden och det är tack vare all kärlek och allt stöd ni ger mig.

Jag kan bara lyfta på hatten och säga, återigen, tack! Tack tusen gånger om! 

Del 5 kommer imorgon, för er som väntar på nästa del.

Och kom ihåg...

Stay true. Stay awesome.

Del 4: En ständig kamp...

---

Rädslan har växt. Att gå till skolan är nu en daglig kamp. Tänk om dom gör om samma grej igen.

Jag vill inte.... Jag vill inte....

Orden ekar ännu i mig. Flera månader har gått. "Fan vad liten den är!" och så hennes garv. Jag får det aldrig
ur mitt huvud. Aldrig någonsin kommer jag kunna slita hennes ondskefulla, narrande och hemska skratt ur mitt
huvud.

Det är där - till den dagen jag dör.

Jag kommer på ursäkter för att få vara hemma. Morsan och farsan börjar misstänka att något är på gång.
Jag försäkrar dom att jag bara är sjuk, ont i huvudet och nåt magvirus som går nu... Dom tror mig ännu.

Bra...

Lärarna vill ännu inte hjälpa mig med något i skolan. Dom har inte sett - eller så har dom sett och ignorerar. Spelar egentligen ingen roll. Det skulle bara göra saken värre. Mobbningen skulle bara öka till den punkt att jag skulle kasta mig framför en rusande lastbil... Eller ett tåg. Det verkade som en bra idé då, i alla fall.

Jag umgås med mina vänner. Ingen verkar ha märkt något. Jag tror mobbarna drar historier för dom. Det måste vara så. Varför har ingen av mina vänner märkt något? Tror dom att det är på skämt? Hoppas inte det.

Jag sitter oftast ensam i skolan. Lyssnar på musik på min Sony Walkman-bandspelare. I lurarna spelas Manowar,
Iron Maiden, Saxon och svensk punk från nån platta som brorsan hade köpt. Där kan jag få vara ifred. Musiken hjälper mig enormt mycket. Men så fort jag måste sluta lyssna kommer rädslan tillbaka. Jag måste gå tillbaka till klassrummet. Jag vill helst jobba själv.

Lärarna ger mig ofta grupparbeten som jag får klara av själv. Det finns en till kille som är lika utsatt. Han blir en vän. Det känns sjukt bra för stunden. Vi pratar oftare och oftare. Men inget om mobbingen. Utan, om allt som vi vill bli. Alla drömmar som finns för oss.

Framtiden är ett oskrivet blad. Ett blad där vi kanske slipper ord som "nolla, tönt, värdelös, ful, äcklig" etc...
Vem vet...

Jag har fått ett par kompisar i nian, jag är ju bara en åtta. Det tycker jag är rätt ballt. Dom mobbar mig inte.
För några få, korta raster, får jag må ganska bra i skolan. Jag ser fram emot att träffa dom på nästa rast.

Niorna är respekt för de yngre... Ingen jävlas med niorna. Under korta perioder i skolan är jag under beskydd.

Mina trygga vingar...

-------

Del 5 kommer på Tisdag 25/9. 

Del 3: "Fan vad liten den är!"

---

14 år gammal, mörkare röst än de flesta. I och för sig har jag haft det sedan sexan... Men det är ju annorlunda.
Dom mobbar mig för det också... Ännu en anledning att ge sig på mig. Detta blir, min sagt, ett spännande år (sarkasm)...

Ont i magen nu också. Kan knappt sova om nätterna. Jag är ett nervvrak. Aggressioner jag aldrig får ur mig.
Jag måste ju spela ett spel för omvärlden. Mobbarna får inte se mig svag. Dom kommer ändå ge sig på mig, hur jag än beter mig, säger eller vad jag gör. Vilka fula kläder jag har... Frisyren? Vit efter färgning. Min Scooter-period. Nånting lär ju göra att jag passar in. Dom är ju "inne" nu...

Näe, det dög inte heller.

Jag kan inte passa in nånstans. Vad ska jag prova härnäst? Dagarna går, skiten blir bara värre och värre. Jag är "för bra" på musiken. Det mobbas jag också för. Jag är "för bra" på många saker i skolan. En pluggis? Inte alls. Bara läshuvud. Det är kul att mobba mig för väldigt mycket. Tydligen.

Veckorna går. Det är ingen ändring. Det eskalerar dock till och från...

...tills en dag då jag kommer gåendes ner från övervåningen i skolan. Fyra personer hoppar på mig, sliter ner mig på golvet. "Var ska detta sluta?!" tänker jag och försöker hålla tillbaka tårarna. "Jag får inte visa mig svag!" repeterar jag i mitt huvud, som ett mantra...

"Nu ska vi se..." säger en fejkblonderad tjej som har klivit fram till mig. Hon kör ner sin hand i mina byxor och sliter fram min kuk. Hon skrattar högljutt, alla andra skrattar. "FAN VAD LITEN DEN ÄR!! HAHAHA!!" Det ekar i mitt huvud. "Håll tillbaka tårarna nu för helvete, Daniel! Håll dom tillbaka!!" skriker jag till mig själv inombords.

Tårarna är jävligt nära, men jag lyckas hålla dom i schack. Fler har samlats runt mig. Dom måste vara 15-20 personer nu. Alla skrattar högt och pekar på mig, där jag ligger på golvet, fasthållen, med byxorna vid knävecken och helt utan hjälp.

Mina vänner ser inte detta.

Mina tårar kom när jag gömde mig resten av rasterna. Hopplösheten är förtvivlat stor. Hur ska jag klara denna dag?

Mina vänner har aldrig fått reda på det här. Inte förrän nu... Efter den händelsen har jag haft stora ärr inuti mig. Ärr som är svåra att handskas med.

Dom kommer aldrig försvinna. Min manlighet har för alltid fått sig en törn. Jag kommer aldrig kunna stoltsera. Allt som finns i mitt huvud nu när jag tänker på den dagen är "Fan, vad liten den är!", och det kommer nog alltid att hänga med mig.

Fy fan. Människor - och speciellt tonåringar - kan vara ondskan själva.

-------

Del 4 på Torsdag 20/9.

Jag vill först och främst tacka alla som stöttar mig nu när jag delar min historia om vad jag varit med om. Det känns enormt bra att veta att så många håller en om ryggen.

Ni har varit helt underbara, och ni förtjänar all kärlek jag kan ge er. 

Ni ger mig styrkan att fortsätta vilja dela med mig av vad jag har att ge, via bloggen. Över hundra unika läsare per inlägg på del ett och två. Tack, igen!

Del 3 kommer ut imorgon på förmiddagen. 

Stay true. Stay awesome.

Det Här Är Min Historia - Del 2: Skärrad, rädd och ledsen

Magen gör ont. Huvudet värker. Jag vill vara stark. Men jag kan inte. Inte emot 10 personer samtidigt.
Jag går till skolan, jag fixar min frisyr. Jag har nya kläder på mig. Till vilken nytta?

Ja ni, inte ens jag visste. Det kanske skulle komma fram en bild av mig som en lite vuxnare person.
Jag var annorlunda på så många sätt. Det hjälpte inte att försöka vara någon jag inte var. De såg rakt
igenom mitt skal. Mitt genomskinliga skal.

Öknamnen haglar. Idag igen...

Hur ska denna veckan sluta? Ingen aning. Jag kanske blir "straffknullad" mot bänkarna vid blijardbordet denna
veckan också... "Straffknullning", ja... Det innebar att det var jag emot den där bänken (med ett rejält högt ryggstöd dessutom) och 4-6 pers som stod bakom mig och tryckte mig så hårt emot att jag i stort sett tappade medvetandet och inte kunde andas.

Efter 2-3 minuter av smärta får jag inte ur mig ett ljud. Alla skrattar rått.

Jag har ont i en vecka efteråt... Brutet revben? Naaee... Är väl bara en spricka. Jag säger inget till morsan och farsan. Dom skulle inte förstå... Jag tänker speciellt inte visa dom min blåspräckliga bröstkorg.

En vecka går, samma visa denna veckan också. Nästa vecka börjar och läraren ler "Välkommen till en ny vecka med nya förutsättningar!" säger han glatt. "För dig kanske" tänker jag och fnyser...
Jag vet vad som väntar mig. Jag går hem på eftermiddagen, skärrad, rädd, arg, besviken, ledsen och förvirrad.

Alltid samma refräng. Varför?

En 13-årig grabb på väg mot ruinens brant. Morsan säger "Du borde börja spela fotboll med dina kompisar!", farsan instämmer och nickar vid middagsbordet. Ännu vet dom inte vad som pågår i skolan. Jag vågar ju inte berätta.

Jag går motvilligt med på att börja. Med ett påklistrat leende, såklart. Omklädningsrummet luktar sådär som bara ett omklädningsrum i en skola kan lukta. Instängt, grabbigt...

Grabbarna garvar och skämtar. Ingen ser mig ens. Ingen vill göra övningar med mig. Blir ensam. Målvakten hojtar "Hörru, pysen... prova skjuta mål på mig..." han hånler. Jag är ny till sporten vad gäller träning med lag och i tävlingssammanhang. Jag försöker. Alla garvar. Jag skäms och vill inte vara med. Jag skjuter ändå. Han tar den. 

Han avger ett rått garv. Samma visa som i skolan.

Morsan och farsan förstår inte varför jag inte vill vara med längre. "Det var inte för mig..." svarar jag och rycker på axlarna och lägger på ett snett leende. Mamma ler och säger att jag inte behöver. "Tack, mamma!" säger jag och går in på mitt rum.

"Jävla fotboll..."

Sporten växte inte på mig förrän senare... Förståeligt, eller hur?

--------

Del 3 på Tisdag, den 18/9. 

Oh hai there..!

Jag tänker bli lite sentimental, djup, allvarlig och berätta min historia. Den är till för alla er där ute och jag vill dela med mig av vad jag har upplevt och hur det har format mig till den personen jag är idag. Detta utspelar sig från 1997 och fram till våren 2000. Hur något som mobbning kan utveckla en person, antingen till det bättre, eller det sämre.

Sprid gärna ordet om denna serie, så fler får upp ögonen. Tack!

Hoppas ni kommer följa denna miniserie i åtta delar. Två per vecka, Tisdagar och Torsdagar i 4 veckor framöver.

--------

DEL 1: Mitt helvete...

Detta är min historia... En historia om svek, verbal och fysisk misshandel, en historia om hur det känns att bli nedbruten gång efter annan, varje dag, år ut och år in.

Under så många år så att allt bara blivit en enda lång dimma och jag vet inte ens när det började allra minst när det egentligen slutade, då det ännu sitter i huvudet och rädslan alltid kommer att vara etsad fast i mitt minne, hur många gånger jag än försöker komma över det som hände, för cirka 14-15 år sedan.

Varje dag tänker jag på alla ord som kastades emot mig. Ord som; gris, tjockis, värdelösa nolla, fetto,
skabbräven... Öknamnen var många. Det ironiska är väl ändå att, jag var inte tjock på den tiden.

Jag har väl aldrig varit tjock, i det anseendet. Utan, visst, jag har väl haft några extrakilon.
Men jag har aldrig varit överviktig. I högstadiet var jag dessutom rätt vältränad i jämförelse med dagens
utseende på mig. Idag har jag väl i alla fall 10 kilo jag lätt skulle kunna tappa om jag så ville.

Jag är 164 centimeter, och på den tiden vägde jag aldrig över 60 kilo.

Det var först i gymnasiet då det började komma över 60 kilo och som till slut landade på 65 kilo. Rätt stadigt på en liten kille som mig. Dagens modell av mig är 77 kilo manly man (eller nåt). En viss skillnad.
Sisådär en 20 kilos skillnad. Och dom kallade mig för tjockis, fetto och allt vad det nu var.

Idag bryr jag mig väl inte LIKA mycket. Visst, det gör ont när man tänker på hur utsatt man var dag efter dag.
Hur kunde jag vara så svag? Jadu, jag var väl bara mottaglig helt enkelt. Självkänslan hann aldrig infinna sig i min 13-åriga kropp när mobbarna började sin häxjakt på mig.

13 år och utsatt för så mycket misshandel. Fysisk, mental och verbal... Hur sjuka är människorasen egentligen? Hur är vi funtade? Hur kan det slå slint i så många på en och samma gång? Hormonerna rusar, javisst. Men är det en ursäkt? "Jag var ung och dum!" säger många... Ja, och du/ni förstörde fler än mitt liv för många år framöver.

Tretton år. Tänk er det.

En liten fjunig nybliven tonåring som ständigt påminns och får höra hur kass han är på allt.
Hur dålig han är som person. Hur svag han är.

Lärarna då, kanske ni undrar? Näe, "dom hörde inget".

De vuxna och deras "plikt". Hah, vilket jävla skämt. Även dagens "vuxna" är minst lika blinda inom skolsystemet. Även inom idrotten... Men det tar vi en annan gång.

Varje dag i klassrummet hörde jag er. Det tisslades och tasslades. Jag hörde hur alla pratade om mig. Ja, inte alla (jag hade fortfarande vänner) men det var väl ett gäng på 10-15 personer som hade mig som mål. Och den skaran växte ju längre jag gick på den skolan. När man gick i nian hade ju ryktet spridits såpass att halva samhället visste vem jag var, och även de mobbande personernas polare hoppade på mig.

Varför? För att jag var mottaglig nog, godhjärtad och ville alla väl i grund och botten. Hade inte magen att säga ifrån.

Sorgligt, men allt för sant.

---

Del 2 på Torsdag 13/9. 

Snart kommer ni få veta vem jag är. Varför jag blivit den jag blivit. Och kanske blir ni lite klokare varför jag blivit

den jag är idag genom att läsa min historia.

Jag har länge velat skriva om det som hänt. Men aldrig bara... Kommit till skott.

Under flertalet veckor framöver kan ni se fram emot min historia. Varför jag är jag.

Ni kanske tycker jag bitchar, eller så finner ni intresse i det som kommer finnas där. Who the fuck knows... Upp till er, eller hur?! Gillar ni inte det jag skriver - fuck off then.

Stay true. Stay awesome.

Jag vet, jag har lagt upp den förr, men jag får aldrig nog av detta mästerverk.

Så mörkt, så poetiskt, så hemskt, så vackert... Paradise Lost i sitt esse!

Inga ord behövs egentligen. Vrid upp volymen, njut av låten och låt er bli skrämda av den verklighetsnära videon.

Stay true. Stay awesome.