Oh hai there..!

Jag tänker bli lite sentimental, djup, allvarlig och berätta min historia. Den är till för alla er där ute och jag vill dela med mig av vad jag har upplevt och hur det har format mig till den personen jag är idag. Detta utspelar sig från 1997 och fram till våren 2000. Hur något som mobbning kan utveckla en person, antingen till det bättre, eller det sämre.

Sprid gärna ordet om denna serie, så fler får upp ögonen. Tack!

Hoppas ni kommer följa denna miniserie i åtta delar. Två per vecka, Tisdagar och Torsdagar i 4 veckor framöver.

--------

DEL 1: Mitt helvete...

Detta är min historia... En historia om svek, verbal och fysisk misshandel, en historia om hur det känns att bli nedbruten gång efter annan, varje dag, år ut och år in.

Under så många år så att allt bara blivit en enda lång dimma och jag vet inte ens när det började allra minst när det egentligen slutade, då det ännu sitter i huvudet och rädslan alltid kommer att vara etsad fast i mitt minne, hur många gånger jag än försöker komma över det som hände, för cirka 14-15 år sedan.

Varje dag tänker jag på alla ord som kastades emot mig. Ord som; gris, tjockis, värdelösa nolla, fetto,
skabbräven... Öknamnen var många. Det ironiska är väl ändå att, jag var inte tjock på den tiden.

Jag har väl aldrig varit tjock, i det anseendet. Utan, visst, jag har väl haft några extrakilon.
Men jag har aldrig varit överviktig. I högstadiet var jag dessutom rätt vältränad i jämförelse med dagens
utseende på mig. Idag har jag väl i alla fall 10 kilo jag lätt skulle kunna tappa om jag så ville.

Jag är 164 centimeter, och på den tiden vägde jag aldrig över 60 kilo.

Det var först i gymnasiet då det började komma över 60 kilo och som till slut landade på 65 kilo. Rätt stadigt på en liten kille som mig. Dagens modell av mig är 77 kilo manly man (eller nåt). En viss skillnad.
Sisådär en 20 kilos skillnad. Och dom kallade mig för tjockis, fetto och allt vad det nu var.

Idag bryr jag mig väl inte LIKA mycket. Visst, det gör ont när man tänker på hur utsatt man var dag efter dag.
Hur kunde jag vara så svag? Jadu, jag var väl bara mottaglig helt enkelt. Självkänslan hann aldrig infinna sig i min 13-åriga kropp när mobbarna började sin häxjakt på mig.

13 år och utsatt för så mycket misshandel. Fysisk, mental och verbal... Hur sjuka är människorasen egentligen? Hur är vi funtade? Hur kan det slå slint i så många på en och samma gång? Hormonerna rusar, javisst. Men är det en ursäkt? "Jag var ung och dum!" säger många... Ja, och du/ni förstörde fler än mitt liv för många år framöver.

Tretton år. Tänk er det.

En liten fjunig nybliven tonåring som ständigt påminns och får höra hur kass han är på allt.
Hur dålig han är som person. Hur svag han är.

Lärarna då, kanske ni undrar? Näe, "dom hörde inget".

De vuxna och deras "plikt". Hah, vilket jävla skämt. Även dagens "vuxna" är minst lika blinda inom skolsystemet. Även inom idrotten... Men det tar vi en annan gång.

Varje dag i klassrummet hörde jag er. Det tisslades och tasslades. Jag hörde hur alla pratade om mig. Ja, inte alla (jag hade fortfarande vänner) men det var väl ett gäng på 10-15 personer som hade mig som mål. Och den skaran växte ju längre jag gick på den skolan. När man gick i nian hade ju ryktet spridits såpass att halva samhället visste vem jag var, och även de mobbande personernas polare hoppade på mig.

Varför? För att jag var mottaglig nog, godhjärtad och ville alla väl i grund och botten. Hade inte magen att säga ifrån.

Sorgligt, men allt för sant.

---

Del 2 på Torsdag 13/9. 

 

Malin

11 september 2012 10:02

Jag blir berörd av det du skriver. Just i de åren är det få som vågar stå på sig och säga ifrån om de ser att någon far illa. Det är lättare att haka på för att "rädda sitt eget skin". Följa strömmen för att inte riskera att bli nästa offer.
Egentligen skulle säkert många av dessa avstå om någon vågat säga ifrån från början. Men det kräver mycket mod från en tonåring att våga det.
Det jag tycker är mest tragiskt är att de vuxna inte verkar ha tagit det hela på allvar.
Jag hoppas att du har det bättre nu med värdefulla människor omkring dig.
Det du skriver om är viktigt att belysa och på köpet får du bearbeta den svåra tiden i ditt liv.
Önskar dig all lycka och att du på detta sätt inger en strimma hopp i andra som har det svårt.

http://orkanensmitt.bloggplatsen.se

Herr Dunderskägg

11 september 2012 16:38

Tack för ditt stöd. Det betyder oerhört mycket att få höra det från någon utomstående som faktiskt har förståelsen för det man har gått igenom.

Nej, de vuxna idag är minst lika "fega" eller hur man ska lägga det. Ingen vårgar ingripa. Det civila kuraget är lika med noll även i dagens läge. Alla ser mobbingen, alla vet att den finns, men ingen vågar reagera!

Dags att det ändras!

 

Grimgoth

11 september 2012 13:05

Tack för du delar med dig av detta.
Känns skönt att få höra en annans historia som också varit utsatt och mobbad.
Skulle gärna vilja ha direktlänk til ldetta inlägg och dom följande, så jag kan komma ihåg och titta tillbaka på din historia.

Tack på förhand!

http://grimgoth.blogg.se

 

Grodan

11 september 2012 14:20

Modigt att få ner det i skrift <3

http://reneesmedhult.blogg.se

 

Britt-Marie Larsson

14 september 2012 11:13

Jag blir också berörd o känner precis det du beskriver. Jag blev också mobbad i skolan från 1967-1976. De i klassen som inte var mobbare var istället påhejjare. Hade ingen vän. Man var fet o ful o jag vet inte allt. Och jag säger som du skriver jag var inte alls tjock på den tiden allt började. Det jävliga är att lärare är lika blinda nu år 2012 som de var då på 60 och 70-talet. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...