Del 4: En ständig kamp...

---

Rädslan har växt. Att gå till skolan är nu en daglig kamp. Tänk om dom gör om samma grej igen.

Jag vill inte.... Jag vill inte....

Orden ekar ännu i mig. Flera månader har gått. "Fan vad liten den är!" och så hennes garv. Jag får det aldrig
ur mitt huvud. Aldrig någonsin kommer jag kunna slita hennes ondskefulla, narrande och hemska skratt ur mitt
huvud.

Det är där - till den dagen jag dör.

Jag kommer på ursäkter för att få vara hemma. Morsan och farsan börjar misstänka att något är på gång.
Jag försäkrar dom att jag bara är sjuk, ont i huvudet och nåt magvirus som går nu... Dom tror mig ännu.

Bra...

Lärarna vill ännu inte hjälpa mig med något i skolan. Dom har inte sett - eller så har dom sett och ignorerar. Spelar egentligen ingen roll. Det skulle bara göra saken värre. Mobbningen skulle bara öka till den punkt att jag skulle kasta mig framför en rusande lastbil... Eller ett tåg. Det verkade som en bra idé då, i alla fall.

Jag umgås med mina vänner. Ingen verkar ha märkt något. Jag tror mobbarna drar historier för dom. Det måste vara så. Varför har ingen av mina vänner märkt något? Tror dom att det är på skämt? Hoppas inte det.

Jag sitter oftast ensam i skolan. Lyssnar på musik på min Sony Walkman-bandspelare. I lurarna spelas Manowar,
Iron Maiden, Saxon och svensk punk från nån platta som brorsan hade köpt. Där kan jag få vara ifred. Musiken hjälper mig enormt mycket. Men så fort jag måste sluta lyssna kommer rädslan tillbaka. Jag måste gå tillbaka till klassrummet. Jag vill helst jobba själv.

Lärarna ger mig ofta grupparbeten som jag får klara av själv. Det finns en till kille som är lika utsatt. Han blir en vän. Det känns sjukt bra för stunden. Vi pratar oftare och oftare. Men inget om mobbingen. Utan, om allt som vi vill bli. Alla drömmar som finns för oss.

Framtiden är ett oskrivet blad. Ett blad där vi kanske slipper ord som "nolla, tönt, värdelös, ful, äcklig" etc...
Vem vet...

Jag har fått ett par kompisar i nian, jag är ju bara en åtta. Det tycker jag är rätt ballt. Dom mobbar mig inte.
För några få, korta raster, får jag må ganska bra i skolan. Jag ser fram emot att träffa dom på nästa rast.

Niorna är respekt för de yngre... Ingen jävlas med niorna. Under korta perioder i skolan är jag under beskydd.

Mina trygga vingar...

-------

Del 5 kommer på Tisdag 25/9. 

 

mamma

20 september 2012 12:15

jag hoppas alla dina vänner läser det här..även DE som inte mobbade men ändå visst o inget gjorde! Hoppas De skäms idag!!!! Jag skäms å deras vägnar!!! <3

 

Anna

20 september 2012 12:30

Så jäkla strongt att berätta din historia! Wow säger jag bara! :)

Herr Dunderskägg

20 september 2012 12:35

Tack så himla mycket!!

Det värmer mitt hjärta!

Stay true. Stay awesome!

 

Grimgoth

20 september 2012 12:36

Det där med musiken och några få vänner känns igen.
En underbar flyktväg...

http://grimgoth.blogg.se

 

Sund

20 september 2012 22:20

Du är så stark Danne och jag beundrar dig för det <3 Att få läsa texten där du blottar ditt liv för allmänheten, jag känner mig hedrad. Älskar dig för evigt vännen min <3

 

Kusin Hanna

22 september 2012 23:31

Starkt att du berättar så öppet Daniel. Har bara följt din blogg sporatiskt, men känner att jag nog ska börja titta in lite oftare. Att skriva är en självläkeprosses, så fortsätt med det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...