Del 3: "Fan vad liten den är!"

---

14 år gammal, mörkare röst än de flesta. I och för sig har jag haft det sedan sexan... Men det är ju annorlunda.
Dom mobbar mig för det också... Ännu en anledning att ge sig på mig. Detta blir, min sagt, ett spännande år (sarkasm)...

Ont i magen nu också. Kan knappt sova om nätterna. Jag är ett nervvrak. Aggressioner jag aldrig får ur mig.
Jag måste ju spela ett spel för omvärlden. Mobbarna får inte se mig svag. Dom kommer ändå ge sig på mig, hur jag än beter mig, säger eller vad jag gör. Vilka fula kläder jag har... Frisyren? Vit efter färgning. Min Scooter-period. Nånting lär ju göra att jag passar in. Dom är ju "inne" nu...

Näe, det dög inte heller.

Jag kan inte passa in nånstans. Vad ska jag prova härnäst? Dagarna går, skiten blir bara värre och värre. Jag är "för bra" på musiken. Det mobbas jag också för. Jag är "för bra" på många saker i skolan. En pluggis? Inte alls. Bara läshuvud. Det är kul att mobba mig för väldigt mycket. Tydligen.

Veckorna går. Det är ingen ändring. Det eskalerar dock till och från...

...tills en dag då jag kommer gåendes ner från övervåningen i skolan. Fyra personer hoppar på mig, sliter ner mig på golvet. "Var ska detta sluta?!" tänker jag och försöker hålla tillbaka tårarna. "Jag får inte visa mig svag!" repeterar jag i mitt huvud, som ett mantra...

"Nu ska vi se..." säger en fejkblonderad tjej som har klivit fram till mig. Hon kör ner sin hand i mina byxor och sliter fram min kuk. Hon skrattar högljutt, alla andra skrattar. "FAN VAD LITEN DEN ÄR!! HAHAHA!!" Det ekar i mitt huvud. "Håll tillbaka tårarna nu för helvete, Daniel! Håll dom tillbaka!!" skriker jag till mig själv inombords.

Tårarna är jävligt nära, men jag lyckas hålla dom i schack. Fler har samlats runt mig. Dom måste vara 15-20 personer nu. Alla skrattar högt och pekar på mig, där jag ligger på golvet, fasthållen, med byxorna vid knävecken och helt utan hjälp.

Mina vänner ser inte detta.

Mina tårar kom när jag gömde mig resten av rasterna. Hopplösheten är förtvivlat stor. Hur ska jag klara denna dag?

Mina vänner har aldrig fått reda på det här. Inte förrän nu... Efter den händelsen har jag haft stora ärr inuti mig. Ärr som är svåra att handskas med.

Dom kommer aldrig försvinna. Min manlighet har för alltid fått sig en törn. Jag kommer aldrig kunna stoltsera. Allt som finns i mitt huvud nu när jag tänker på den dagen är "Fan, vad liten den är!", och det kommer nog alltid att hänga med mig.

Fy fan. Människor - och speciellt tonåringar - kan vara ondskan själva.

-------

Del 4 på Torsdag 20/9.

 

Grimgoth

19 september 2012 12:41

Vill skriva något men kommer fan inte på något "bra", tankarna far och jag kan bara tänka mig in i hur du fick lida den dagen och att bära med denna dag förevigt i sig måste vara... ja...helvete.

Att du var bra och stark på så många saker i skolan var väl bara ett sätt för dom att trycka ner dig och framhäva sig själva, dom funkar ju så dom små asen!

Tack för ännu en gång för du delar med dig.

http://grimgoth.blogg.se

 

Elin

19 september 2012 15:33

Sv:

Först vill jag tacka för din kommentar på min blogg. Starka men samtidigt fina ord :)

Sen kan jag säga att jag varit med om liknande saker som dig ang det här med mobbningen. Tänker inte sitta här och rabbla upp hela min historia. Men du är inte ensam.
Ta hand om dig, kramis.

http://eljoh.bloggplatsen.se

Herr Dunderskägg

20 september 2012 01:40

Tack för ditt stöd.

Alltid skönt att veta att man har medmänniskor som kan dra paralleller med sina egna upplevelser och sin egen historia.

Vi håller varandra om ryggen.

Sköt om dig!

Stay true. Stay awesome.

 

Britt-Marie Larsson

21 september 2012 14:17

Jag minns ju från min egen skoltid men kan ändå inte låta bli att förundras. Vart fan fanns lärarna? Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.   Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut.  6 måna...

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan."Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den. Jag måste ändå få ur mig mina tankar. Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!" Ja... Kanske... Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lu...

  Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.   För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en mi...

  Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet.    Här sitter jag. I min lägenhet.    Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.   Här sitter jag. Ensam.   Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker.    ...

  En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.   Jag kanske syns mer än jag borde. Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar. Jag låter mer än vad folk orkar höra på. Jag kanske är överdrivet på.    En stor personlighet i en ...