Det Här Är Min Historia - Del 2: Skärrad, rädd och ledsen

Magen gör ont. Huvudet värker. Jag vill vara stark. Men jag kan inte. Inte emot 10 personer samtidigt.
Jag går till skolan, jag fixar min frisyr. Jag har nya kläder på mig. Till vilken nytta?

Ja ni, inte ens jag visste. Det kanske skulle komma fram en bild av mig som en lite vuxnare person.
Jag var annorlunda på så många sätt. Det hjälpte inte att försöka vara någon jag inte var. De såg rakt
igenom mitt skal. Mitt genomskinliga skal.

Öknamnen haglar. Idag igen...

Hur ska denna veckan sluta? Ingen aning. Jag kanske blir "straffknullad" mot bänkarna vid blijardbordet denna
veckan också... "Straffknullning", ja... Det innebar att det var jag emot den där bänken (med ett rejält högt ryggstöd dessutom) och 4-6 pers som stod bakom mig och tryckte mig så hårt emot att jag i stort sett tappade medvetandet och inte kunde andas.

Efter 2-3 minuter av smärta får jag inte ur mig ett ljud. Alla skrattar rått.

Jag har ont i en vecka efteråt... Brutet revben? Naaee... Är väl bara en spricka. Jag säger inget till morsan och farsan. Dom skulle inte förstå... Jag tänker speciellt inte visa dom min blåspräckliga bröstkorg.

En vecka går, samma visa denna veckan också. Nästa vecka börjar och läraren ler "Välkommen till en ny vecka med nya förutsättningar!" säger han glatt. "För dig kanske" tänker jag och fnyser...
Jag vet vad som väntar mig. Jag går hem på eftermiddagen, skärrad, rädd, arg, besviken, ledsen och förvirrad.

Alltid samma refräng. Varför?

En 13-årig grabb på väg mot ruinens brant. Morsan säger "Du borde börja spela fotboll med dina kompisar!", farsan instämmer och nickar vid middagsbordet. Ännu vet dom inte vad som pågår i skolan. Jag vågar ju inte berätta.

Jag går motvilligt med på att börja. Med ett påklistrat leende, såklart. Omklädningsrummet luktar sådär som bara ett omklädningsrum i en skola kan lukta. Instängt, grabbigt...

Grabbarna garvar och skämtar. Ingen ser mig ens. Ingen vill göra övningar med mig. Blir ensam. Målvakten hojtar "Hörru, pysen... prova skjuta mål på mig..." han hånler. Jag är ny till sporten vad gäller träning med lag och i tävlingssammanhang. Jag försöker. Alla garvar. Jag skäms och vill inte vara med. Jag skjuter ändå. Han tar den. 

Han avger ett rått garv. Samma visa som i skolan.

Morsan och farsan förstår inte varför jag inte vill vara med längre. "Det var inte för mig..." svarar jag och rycker på axlarna och lägger på ett snett leende. Mamma ler och säger att jag inte behöver. "Tack, mamma!" säger jag och går in på mitt rum.

"Jävla fotboll..."

Sporten växte inte på mig förrän senare... Förståeligt, eller hur?

--------

Del 3 på Tisdag, den 18/9.