Del 5: "Jag tror hon vet vad som försigår nu..."

Sommarlovet närmar sig. Underbart. Där får jag vara mig själv. Där väljer JAG vilka jag vill umgås med.

Jag gick för övrigt i en jättebra konfirmationsgrupp. Vi hade jättebra ledare. Men jag är inte kristen på något sätt.
Jag vidgar mina vyer och ger mig för första gången egentligen in på ämnet som är "religion". Vad innebär det?

Jag tycker det är intressant.

Vi hade även en skitsnygg assistent i gruppen. Alla killarna dreglade efter henne. Rätt kul att se, faktiskt.
Tjejerna suckar och himlar med ögonen när dom ser oss hänga efter henne. Var det såhär det kändes att känna attraktion till någon?

Jag var rätt attraherad till en tjej i nian. Men i huvudet gick tankarna: "Jag lär inte ha en chans på henne.
Hon är ju ändå nia (fick reda på 10 år efter att hon var minst lika intresserad av mig. Så kan det gå.)
och nästan vuxen ju."... Såklart vågar jag inte säga ett ljud till henne. Rädd att bli nedvärderad av henne också.

Sitter tyst och tittar på henne i smyg. Självkänslan, självförtroendet och min pondus är så nedstampad att jag skäms över att vara jag.

"Men, vem bryr sig? Inte någon jag vet i alla fall..." tänker jag i mitt stilla sinne. "Alla i skolan är svin! Förutom de få utvalda." fortsätter jag säga till mig själv. De som faktiskt kan prata med mig. De jag faktiskt kan umgås med utanför skolan. Dom är ungefär 5-6 stycken, just nu.

"ÅH NEJ!!!" verkligheten kommer ikapp mig och jag inser plötsligt att vi ska ha orientering idag. Och vi ska, enligt lärarens instruktioner från förra lektionen, springa tre och tre.

Jag vet vad som kommer att komma. "JÄVLA HELVETE!"

Mycket riktigt. De andra tar kompassen och kartan, mitt ute i skogen och springer ifrån mig. Dom är sportigare, mer vältränade och har bättre kondition än mig. Dom sportar ju nästan på daglig basis. Jag blir kvar ensam.

Efter en timme är jag tillbaka vid skolan. Läraren frågar "vart fan jag har varit". Jag orkar inte ens berätta.
"Han skulle ändå inte bry sig. Han skulle aldrig tro på min historia." intalar jag mig själv och skakar på huvudet.

Jag smiter hem från skolan... Jag hatar skolan!

Jag HATAR orientering efter den dagen.

Vintern kom. Kallare än på många år. 18-20 minusgrader i luften. Jag sitter vid sidan av skolans inomhusbassäng.
De andra simmar, jag har redan simmat det jag behövde, jag var bara där för närvaron. Hade endast en uppsättning
kläder. Jag känner hur, precis när jag reser på mig, någon tar tag i mitt byxben, nästa sekund tittar jag ner och ser ett hånflin.

Det rycker tag och jag doppar ena benet i vattnet. Jeans. Vatten. "Fan!" hinner jag tänka, innan jag faller ner i vattnet, då jeansen har tagit upp så mycket vatten att jag inte orkar hålla emot med min egna vikt.
Hela jag är nere i vattnet på en halv sekund. "Vart är mobilen?" tänker jag sen och tittar upp.
"Den ligger bredvid bassängen.". Jag pustar ut men i samma veva kommer jag att tänka på att jag ska åka buss hem, den går om 15 minuter.

Jag hinner inte bli torr. Aldrig i helvete. Alla skrattar och går och byter om efter simpasset. Jag blir ensam lämnad kvar. Min gymnasielärare kommer dit, ser mig dyngblöt. Han får något i blicken. Något jag inte sett hos en lärare förut.

Han sätter igång bastun vid killarnas omklädningsrum och låter mig sätta mig där för att bli någorlunda torr. 

Han lider faktiskt med mig. Han säger inget, men hans ögon har lidelse i sig. Äkta lidelse. "Wow... Någon bryr sig..." tänker jag hastigt.

Men jag säger direkt efter till honom "Morsan måste komma hit med nya kläder. Tack för att du satte igång bastun.". Jag sitter där i 10 minuter medan jag ringer morsan och väntar på henne. Hon kliver in med nya kläder och ser på mig med den lidande blick jag nyss fick av min lärare.

Jag ser på henne, ler och får fram ett: "Tack mamma..."

Jag tror hon förstår vad som försigår nu...