Del 6: Balen är en undanflykt...

----

Sommarlovet går för fort. Men jag har haft kul. Vi har filmat massor och haft en riktigt, riktigt bra sommar!

Skolan är igång igen. Fy fan... Hur många gånger kan jag fejka att jag är sjuk utan att farsan (morsan är ju redan händelserna på spåren) misstänker att något fortfarande är fel i skolan? En gång varannan eller var tredje vecka, där jag är "sjuk" ett par-tre dagar, borde funka. 

Kommer till skolan. Vi ska ha bal i vinter. Äntligen något jag kan se fram emot. Men, kommer jag bli utsatt på något

hemskt sätt på den? Börjar direkt tänka på "Carrie". Ryser av obehag av vad jag kan utsättas för.

Vi har massor av dansövningar. Foxtrot, vals och salsa. Jag kan redan de två första utan och innan. Jag kan bugga
också. Det kan ingen annan i klassen. Jag skrattar för mig själv.

"Nu är det NI som är kassa på någonting!" tänker jag.

Det sprudlar inom mig. För första gången nånsin i högstadiet. Ett leende sprider sig på mina läppar. Nöjd. Verkligen NÖJD.

Hösten går fort. För en gångs skull. Balen närmar sig. Jag kommer dit i svart kostym, nyligen inhandlade finskor,
slips och skjorta. Jag känner mig verkligen stilig.

Det första som händer är att våran snygga biologilärarinna bjuder upp mig. Hon har en grön-ish-silverfärgad,
åtsittande klänning, med snygg urringning. Jag tar henne i hand och leder ut henne på dansgolvet.

Hon är ungefär i min längd, vi har bra kontakt med varann, vi skrattar och skämtar om massa saker utanför
skolan och så. Det känns så bra.

Jag ser omkring mig och ler ännu mer. "Jag ser era avundsjuka blickar." tänker jag och ler nöjt. Lärarinnan ler hon också. Vilken perfekt inledning på balen.

Jag får dansa med henne flera gånger. Hon verkar gilla att dansa med nån som faktiskt KAN dansa. Jag har
the time of my life på balen. Jag blir ändå inte utsedd till balens kung. Näe, för det blir såklart en av mina värsta
mobbare. Han och hans dåvarande flickvän. Otippat. Jag applåderar, men det är ett spel för galleriet.

Fortsättningen av balen är ett litet misslyckande. Men jag har ändå kul. Riktigt kul.

Dagarna efter balen fortsätter mitt helvete. Ja, varför skulle något förändras över en dag? Inget förändras över en dag. Dom tar mina skor, och kastar iväg dom, tar tag i mig och kastar ut mig i snön och låser dörrarna.
De står innanför, skrattar och pekar.

"Välkommen tillbaka till skolan, tjockis!" flinar en av dom.

Jag står ute i minst 20 minuter i minusgrader. Endast iförd strumpor, jeans och en t-shirt innan vaktmästaren låser upp dörren. Är direkt tvungen att gå till klassrummet.

Jag vill inte. Jag mår illa. Jag orkar inte mer.

Tillbaka till verkligheten var det, ja... Ännu en dag för mig i högstadiet.

När tar det slut?

Ja, som ni kanske märkt så uteblev Torsdagens blogginlägg om min historia, men det är för att jag klantade till det och inte skickade texten till min mail, då jag är i norrland just nu hos svärföräldrarna.

Jag och sambon kommer hem imorgon och då kommer även del 6 av min historia upp på bloggen, så håll ut. Den är snart här.

Tack för er förståelse och jag ber igen om ursäkt för förseningen.

Stay true. Stay awesome.

Del 5: "Jag tror hon vet vad som försigår nu..."

Sommarlovet närmar sig. Underbart. Där får jag vara mig själv. Där väljer JAG vilka jag vill umgås med.

Jag gick för övrigt i en jättebra konfirmationsgrupp. Vi hade jättebra ledare. Men jag är inte kristen på något sätt.
Jag vidgar mina vyer och ger mig för första gången egentligen in på ämnet som är "religion". Vad innebär det?

Jag tycker det är intressant.

Vi hade även en skitsnygg assistent i gruppen. Alla killarna dreglade efter henne. Rätt kul att se, faktiskt.
Tjejerna suckar och himlar med ögonen när dom ser oss hänga efter henne. Var det såhär det kändes att känna attraktion till någon?

Jag var rätt attraherad till en tjej i nian. Men i huvudet gick tankarna: "Jag lär inte ha en chans på henne.
Hon är ju ändå nia (fick reda på 10 år efter att hon var minst lika intresserad av mig. Så kan det gå.)
och nästan vuxen ju."... Såklart vågar jag inte säga ett ljud till henne. Rädd att bli nedvärderad av henne också.

Sitter tyst och tittar på henne i smyg. Självkänslan, självförtroendet och min pondus är så nedstampad att jag skäms över att vara jag.

"Men, vem bryr sig? Inte någon jag vet i alla fall..." tänker jag i mitt stilla sinne. "Alla i skolan är svin! Förutom de få utvalda." fortsätter jag säga till mig själv. De som faktiskt kan prata med mig. De jag faktiskt kan umgås med utanför skolan. Dom är ungefär 5-6 stycken, just nu.

"ÅH NEJ!!!" verkligheten kommer ikapp mig och jag inser plötsligt att vi ska ha orientering idag. Och vi ska, enligt lärarens instruktioner från förra lektionen, springa tre och tre.

Jag vet vad som kommer att komma. "JÄVLA HELVETE!"

Mycket riktigt. De andra tar kompassen och kartan, mitt ute i skogen och springer ifrån mig. Dom är sportigare, mer vältränade och har bättre kondition än mig. Dom sportar ju nästan på daglig basis. Jag blir kvar ensam.

Efter en timme är jag tillbaka vid skolan. Läraren frågar "vart fan jag har varit". Jag orkar inte ens berätta.
"Han skulle ändå inte bry sig. Han skulle aldrig tro på min historia." intalar jag mig själv och skakar på huvudet.

Jag smiter hem från skolan... Jag hatar skolan!

Jag HATAR orientering efter den dagen.

Vintern kom. Kallare än på många år. 18-20 minusgrader i luften. Jag sitter vid sidan av skolans inomhusbassäng.
De andra simmar, jag har redan simmat det jag behövde, jag var bara där för närvaron. Hade endast en uppsättning
kläder. Jag känner hur, precis när jag reser på mig, någon tar tag i mitt byxben, nästa sekund tittar jag ner och ser ett hånflin.

Det rycker tag och jag doppar ena benet i vattnet. Jeans. Vatten. "Fan!" hinner jag tänka, innan jag faller ner i vattnet, då jeansen har tagit upp så mycket vatten att jag inte orkar hålla emot med min egna vikt.
Hela jag är nere i vattnet på en halv sekund. "Vart är mobilen?" tänker jag sen och tittar upp.
"Den ligger bredvid bassängen.". Jag pustar ut men i samma veva kommer jag att tänka på att jag ska åka buss hem, den går om 15 minuter.

Jag hinner inte bli torr. Aldrig i helvete. Alla skrattar och går och byter om efter simpasset. Jag blir ensam lämnad kvar. Min gymnasielärare kommer dit, ser mig dyngblöt. Han får något i blicken. Något jag inte sett hos en lärare förut.

Han sätter igång bastun vid killarnas omklädningsrum och låter mig sätta mig där för att bli någorlunda torr. 

Han lider faktiskt med mig. Han säger inget, men hans ögon har lidelse i sig. Äkta lidelse. "Wow... Någon bryr sig..." tänker jag hastigt.

Men jag säger direkt efter till honom "Morsan måste komma hit med nya kläder. Tack för att du satte igång bastun.". Jag sitter där i 10 minuter medan jag ringer morsan och väntar på henne. Hon kliver in med nya kläder och ser på mig med den lidande blick jag nyss fick av min lärare.

Jag ser på henne, ler och får fram ett: "Tack mamma..."

Jag tror hon förstår vad som försigår nu...

Det värmer nåt oerhört att så många hört av sig till mig, och kommit med stöd, värme och lyckohälsningar.

Jag kan inte ens börja att beskriva hur bra det får mig att må.

Det har t.o.m kommit in hälsningar där fler erkänner att de varit mobbade, och att min historia hjälper dem att inse hur allvarligt det faktiskt var. Det har även trätt fram mobbare ur skuggan som erkänner att de gjort fel och kommer få leva med det i sitt huvud och kommer ha det på sitt samvete livet ut, något som de inte alls har velat.

Ni har visat mig så mycket kärlek, sån respekt och fått mig att le många gånger om. Att få ur mig denna historia (nåja, den är inte färdig ännu) har hjälpt mig resa mig och känna mig stark igen. Det har jag inte gjort så länge jag kan minnas. Jag känner mig mer självsäker nu för tiden och det är tack vare all kärlek och allt stöd ni ger mig.

Jag kan bara lyfta på hatten och säga, återigen, tack! Tack tusen gånger om! 

Del 5 kommer imorgon, för er som väntar på nästa del.

Och kom ihåg...

Stay true. Stay awesome.

Del 4: En ständig kamp...

---

Rädslan har växt. Att gå till skolan är nu en daglig kamp. Tänk om dom gör om samma grej igen.

Jag vill inte.... Jag vill inte....

Orden ekar ännu i mig. Flera månader har gått. "Fan vad liten den är!" och så hennes garv. Jag får det aldrig
ur mitt huvud. Aldrig någonsin kommer jag kunna slita hennes ondskefulla, narrande och hemska skratt ur mitt
huvud.

Det är där - till den dagen jag dör.

Jag kommer på ursäkter för att få vara hemma. Morsan och farsan börjar misstänka att något är på gång.
Jag försäkrar dom att jag bara är sjuk, ont i huvudet och nåt magvirus som går nu... Dom tror mig ännu.

Bra...

Lärarna vill ännu inte hjälpa mig med något i skolan. Dom har inte sett - eller så har dom sett och ignorerar. Spelar egentligen ingen roll. Det skulle bara göra saken värre. Mobbningen skulle bara öka till den punkt att jag skulle kasta mig framför en rusande lastbil... Eller ett tåg. Det verkade som en bra idé då, i alla fall.

Jag umgås med mina vänner. Ingen verkar ha märkt något. Jag tror mobbarna drar historier för dom. Det måste vara så. Varför har ingen av mina vänner märkt något? Tror dom att det är på skämt? Hoppas inte det.

Jag sitter oftast ensam i skolan. Lyssnar på musik på min Sony Walkman-bandspelare. I lurarna spelas Manowar,
Iron Maiden, Saxon och svensk punk från nån platta som brorsan hade köpt. Där kan jag få vara ifred. Musiken hjälper mig enormt mycket. Men så fort jag måste sluta lyssna kommer rädslan tillbaka. Jag måste gå tillbaka till klassrummet. Jag vill helst jobba själv.

Lärarna ger mig ofta grupparbeten som jag får klara av själv. Det finns en till kille som är lika utsatt. Han blir en vän. Det känns sjukt bra för stunden. Vi pratar oftare och oftare. Men inget om mobbingen. Utan, om allt som vi vill bli. Alla drömmar som finns för oss.

Framtiden är ett oskrivet blad. Ett blad där vi kanske slipper ord som "nolla, tönt, värdelös, ful, äcklig" etc...
Vem vet...

Jag har fått ett par kompisar i nian, jag är ju bara en åtta. Det tycker jag är rätt ballt. Dom mobbar mig inte.
För några få, korta raster, får jag må ganska bra i skolan. Jag ser fram emot att träffa dom på nästa rast.

Niorna är respekt för de yngre... Ingen jävlas med niorna. Under korta perioder i skolan är jag under beskydd.

Mina trygga vingar...

-------

Del 5 kommer på Tisdag 25/9. 

Del 3: "Fan vad liten den är!"

---

14 år gammal, mörkare röst än de flesta. I och för sig har jag haft det sedan sexan... Men det är ju annorlunda.
Dom mobbar mig för det också... Ännu en anledning att ge sig på mig. Detta blir, min sagt, ett spännande år (sarkasm)...

Ont i magen nu också. Kan knappt sova om nätterna. Jag är ett nervvrak. Aggressioner jag aldrig får ur mig.
Jag måste ju spela ett spel för omvärlden. Mobbarna får inte se mig svag. Dom kommer ändå ge sig på mig, hur jag än beter mig, säger eller vad jag gör. Vilka fula kläder jag har... Frisyren? Vit efter färgning. Min Scooter-period. Nånting lär ju göra att jag passar in. Dom är ju "inne" nu...

Näe, det dög inte heller.

Jag kan inte passa in nånstans. Vad ska jag prova härnäst? Dagarna går, skiten blir bara värre och värre. Jag är "för bra" på musiken. Det mobbas jag också för. Jag är "för bra" på många saker i skolan. En pluggis? Inte alls. Bara läshuvud. Det är kul att mobba mig för väldigt mycket. Tydligen.

Veckorna går. Det är ingen ändring. Det eskalerar dock till och från...

...tills en dag då jag kommer gåendes ner från övervåningen i skolan. Fyra personer hoppar på mig, sliter ner mig på golvet. "Var ska detta sluta?!" tänker jag och försöker hålla tillbaka tårarna. "Jag får inte visa mig svag!" repeterar jag i mitt huvud, som ett mantra...

"Nu ska vi se..." säger en fejkblonderad tjej som har klivit fram till mig. Hon kör ner sin hand i mina byxor och sliter fram min kuk. Hon skrattar högljutt, alla andra skrattar. "FAN VAD LITEN DEN ÄR!! HAHAHA!!" Det ekar i mitt huvud. "Håll tillbaka tårarna nu för helvete, Daniel! Håll dom tillbaka!!" skriker jag till mig själv inombords.

Tårarna är jävligt nära, men jag lyckas hålla dom i schack. Fler har samlats runt mig. Dom måste vara 15-20 personer nu. Alla skrattar högt och pekar på mig, där jag ligger på golvet, fasthållen, med byxorna vid knävecken och helt utan hjälp.

Mina vänner ser inte detta.

Mina tårar kom när jag gömde mig resten av rasterna. Hopplösheten är förtvivlat stor. Hur ska jag klara denna dag?

Mina vänner har aldrig fått reda på det här. Inte förrän nu... Efter den händelsen har jag haft stora ärr inuti mig. Ärr som är svåra att handskas med.

Dom kommer aldrig försvinna. Min manlighet har för alltid fått sig en törn. Jag kommer aldrig kunna stoltsera. Allt som finns i mitt huvud nu när jag tänker på den dagen är "Fan, vad liten den är!", och det kommer nog alltid att hänga med mig.

Fy fan. Människor - och speciellt tonåringar - kan vara ondskan själva.

-------

Del 4 på Torsdag 20/9.

Jag vill först och främst tacka alla som stöttar mig nu när jag delar min historia om vad jag varit med om. Det känns enormt bra att veta att så många håller en om ryggen.

Ni har varit helt underbara, och ni förtjänar all kärlek jag kan ge er. 

Ni ger mig styrkan att fortsätta vilja dela med mig av vad jag har att ge, via bloggen. Över hundra unika läsare per inlägg på del ett och två. Tack, igen!

Del 3 kommer ut imorgon på förmiddagen. 

Stay true. Stay awesome.

Det Här Är Min Historia - Del 2: Skärrad, rädd och ledsen

Magen gör ont. Huvudet värker. Jag vill vara stark. Men jag kan inte. Inte emot 10 personer samtidigt.
Jag går till skolan, jag fixar min frisyr. Jag har nya kläder på mig. Till vilken nytta?

Ja ni, inte ens jag visste. Det kanske skulle komma fram en bild av mig som en lite vuxnare person.
Jag var annorlunda på så många sätt. Det hjälpte inte att försöka vara någon jag inte var. De såg rakt
igenom mitt skal. Mitt genomskinliga skal.

Öknamnen haglar. Idag igen...

Hur ska denna veckan sluta? Ingen aning. Jag kanske blir "straffknullad" mot bänkarna vid blijardbordet denna
veckan också... "Straffknullning", ja... Det innebar att det var jag emot den där bänken (med ett rejält högt ryggstöd dessutom) och 4-6 pers som stod bakom mig och tryckte mig så hårt emot att jag i stort sett tappade medvetandet och inte kunde andas.

Efter 2-3 minuter av smärta får jag inte ur mig ett ljud. Alla skrattar rått.

Jag har ont i en vecka efteråt... Brutet revben? Naaee... Är väl bara en spricka. Jag säger inget till morsan och farsan. Dom skulle inte förstå... Jag tänker speciellt inte visa dom min blåspräckliga bröstkorg.

En vecka går, samma visa denna veckan också. Nästa vecka börjar och läraren ler "Välkommen till en ny vecka med nya förutsättningar!" säger han glatt. "För dig kanske" tänker jag och fnyser...
Jag vet vad som väntar mig. Jag går hem på eftermiddagen, skärrad, rädd, arg, besviken, ledsen och förvirrad.

Alltid samma refräng. Varför?

En 13-årig grabb på väg mot ruinens brant. Morsan säger "Du borde börja spela fotboll med dina kompisar!", farsan instämmer och nickar vid middagsbordet. Ännu vet dom inte vad som pågår i skolan. Jag vågar ju inte berätta.

Jag går motvilligt med på att börja. Med ett påklistrat leende, såklart. Omklädningsrummet luktar sådär som bara ett omklädningsrum i en skola kan lukta. Instängt, grabbigt...

Grabbarna garvar och skämtar. Ingen ser mig ens. Ingen vill göra övningar med mig. Blir ensam. Målvakten hojtar "Hörru, pysen... prova skjuta mål på mig..." han hånler. Jag är ny till sporten vad gäller träning med lag och i tävlingssammanhang. Jag försöker. Alla garvar. Jag skäms och vill inte vara med. Jag skjuter ändå. Han tar den. 

Han avger ett rått garv. Samma visa som i skolan.

Morsan och farsan förstår inte varför jag inte vill vara med längre. "Det var inte för mig..." svarar jag och rycker på axlarna och lägger på ett snett leende. Mamma ler och säger att jag inte behöver. "Tack, mamma!" säger jag och går in på mitt rum.

"Jävla fotboll..."

Sporten växte inte på mig förrän senare... Förståeligt, eller hur?

--------

Del 3 på Tisdag, den 18/9.