Del 3: "Fan vad liten den är!"

---

14 år gammal, mörkare röst än de flesta. I och för sig har jag haft det sedan sexan... Men det är ju annorlunda.
Dom mobbar mig för det också... Ännu en anledning att ge sig på mig. Detta blir, min sagt, ett spännande år (sarkasm)...

Ont i magen nu också. Kan knappt sova om nätterna. Jag är ett nervvrak. Aggressioner jag aldrig får ur mig.
Jag måste ju spela ett spel för omvärlden. Mobbarna får inte se mig svag. Dom kommer ändå ge sig på mig, hur jag än beter mig, säger eller vad jag gör. Vilka fula kläder jag har... Frisyren? Vit efter färgning. Min Scooter-period. Nånting lär ju göra att jag passar in. Dom är ju "inne" nu...

Näe, det dög inte heller.

Jag kan inte passa in nånstans. Vad ska jag prova härnäst? Dagarna går, skiten blir bara värre och värre. Jag är "för bra" på musiken. Det mobbas jag också för. Jag är "för bra" på många saker i skolan. En pluggis? Inte alls. Bara läshuvud. Det är kul att mobba mig för väldigt mycket. Tydligen.

Veckorna går. Det är ingen ändring. Det eskalerar dock till och från...

...tills en dag då jag kommer gåendes ner från övervåningen i skolan. Fyra personer hoppar på mig, sliter ner mig på golvet. "Var ska detta sluta?!" tänker jag och försöker hålla tillbaka tårarna. "Jag får inte visa mig svag!" repeterar jag i mitt huvud, som ett mantra...

"Nu ska vi se..." säger en fejkblonderad tjej som har klivit fram till mig. Hon kör ner sin hand i mina byxor och sliter fram min kuk. Hon skrattar högljutt, alla andra skrattar. "FAN VAD LITEN DEN ÄR!! HAHAHA!!" Det ekar i mitt huvud. "Håll tillbaka tårarna nu för helvete, Daniel! Håll dom tillbaka!!" skriker jag till mig själv inombords.

Tårarna är jävligt nära, men jag lyckas hålla dom i schack. Fler har samlats runt mig. Dom måste vara 15-20 personer nu. Alla skrattar högt och pekar på mig, där jag ligger på golvet, fasthållen, med byxorna vid knävecken och helt utan hjälp.

Mina vänner ser inte detta.

Mina tårar kom när jag gömde mig resten av rasterna. Hopplösheten är förtvivlat stor. Hur ska jag klara denna dag?

Mina vänner har aldrig fått reda på det här. Inte förrän nu... Efter den händelsen har jag haft stora ärr inuti mig. Ärr som är svåra att handskas med.

Dom kommer aldrig försvinna. Min manlighet har för alltid fått sig en törn. Jag kommer aldrig kunna stoltsera. Allt som finns i mitt huvud nu när jag tänker på den dagen är "Fan, vad liten den är!", och det kommer nog alltid att hänga med mig.

Fy fan. Människor - och speciellt tonåringar - kan vara ondskan själva.

-------

Del 4 på Torsdag 20/9.