Man kan ju börja undra litegrann vart man ska dra gränsen för vart det bli egoistiskt/egocentriskt  och vart det fortfarande räknas som att man har bra självförtroende?

Visst, så länge man kan kombinera självförtroendet med ett stänk av självdistans, så tror jag ingen direkt stör sig på att man älskar sig själv. Men samtidigt...

Varför ska man inte få älska sig själv? Hur man nu än är funtad, så har man ju fortfarande rätten att älska sig själv. Eller...?!

Folk har alltid något att klaga på, vare sig man älskar sig själv, hatar sig själv eller whatever... För det finns då fan folk som letar fel i allt och alla runt sig.
Och såklart, även hos sig själva. Men, som man säger: "Man är sin egna värsta kritiker." Nej, du är inte tjock om du har några extra kilon eller lite hull på kroppen. Det är charmigt. Och man blir ju tokig på tjejer, speciellt, som klagar på sin kropp och säger sig vara feta, och är snarare undernärda och äckligt smala.

Sen finns det ju såna människor som aldrig går varken ner eller upp i vikt, hur mycket dom än äter/dricker. Dom är också rätt äckliga... För det vore ju ändå rätt bra om man var sån själv. 

Men jag trivs rätt bra i den form jag är i nu. Lite lagom rund om magen, inte farligt mycket. Utan, man får alltid hör att man är gulligt rund, och det är väl trevligt. Eller hur? Nämner man (på skoj) att man är fet, så blir det rena ramaskriet runt en och dom ska hålla på och klappa på min mage och tycka att man är smal. Vilka tror ni det är som gör det? Jo tjejerna, såklart... Sen ska dom visa sitt (obefintliga) underhudsfett och klaga över att dom är tjocka... G'dammit!!

Nåja... Att faktiskt tycka bra om sig själv, tycka att man gör vissa saker bra (till exempel, sjunga, spela gitarr, sparka boll, vara duktig på bilar osv osv osv), att trivas i sig själv. Det är bra självförtroende. Men har man samtidigt den självdistansen och glimten i ögat, så blir man nog mera omtyckt än den som bara skryter runt och snackar massa skit och skiter i andras åsikter.

Man ska vara självdistanserad och ha en stor dos humor med sig, om man samtidigt har det där självförtroendet som så många letar efter.

Men vissa letar för mycket, pressar sig själva för hårt och får själva smällen i ansiktet när det kommer en motgång på vägen. Besvikelsen blir så stor, så man får börja om på ruta ett igen.

Man ska bara leva sitt liv, ta allt i sitt tempo, hitta nånting man gillar att göra, och ta det därifrån.

Att sen inte ha den där självdistansen, gå omkring och leka Allan, är bara egocentriskt och lite narcissist-varning. För har man bra självförtroende, saknar självdistans och glimten i ögat, så har man även en tendens att bli lite utav ett svin jämtemot tjejer. Men av någon outgrundlig anledning, attraheras tjejer/kvinnor av sånt. Helt obeskrivligt korkat enligt mig, i alla fall.

Jag, personligen, har väldigt lätt att ta åt mig av komplimanger (dom få gånger jag får dom), och är väldigt tacksam för konstruktiv kritik osv. Både vad gäller mig som person, och min musikalitet... Men det finns dom som suger åt sig som svampar, säger aldrig tack, och skiter i allt vad tacksamhet och ödmjukhet heter.

Och såna blir man ju lätt tokig på när det gäller på! 

Så, går du omkring och skryter och bara är allmänt dryg, tycker ingen om dig.
Använder du humorn samtidigt som du är rak i ryggen, är du på säkra sidan!

Det gäller att rannsaka sig själv lite då och då, såklart.

__________________________________

Det är inte bara du som fyller år på din födelsedag.
Ungefär nio miljoner andra människor gör det också.