...tänk att tiden har gått så otroligt fort.

Tjugo hela år har gått sedan du lämnade oss, med en så otrolig tomhet efter dig.
Jag har aldrig saknat en människa mer än vad jag saknat dig.
Jag må bara ha varit fem år gammal när du gick bort. Men jag har så klara minnen av dig.

Den ugns-stekta kycklingen, speciellt! Men även ditt distinkta och unika skratt.
Din värme, din godhet och ditt kärleksfulla hjärta.
Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag skulle vilja ha upplevt dig i mitt liv under min uppväxt, och du hade fått se mig som den jag är idag.
Du hade fått höra mig spela gitarr och sjunga... 

Tårarna rinner bara jag skriver detta inlägg... Och dom vill inte sluta rinna. För jag saknar dig mer än vad mina ord nånsin kommer kunna förklara. Det spelar ingen roll om jag skrev tusen ord. Min saknad vore fortfarande för stor.
Jag önskar jag hade dig i livet, här hos mig. Så jag fick ge dig en stor kram och säga hur mycket jag älskar dig och alltid kommer älska dig. Även om jag bara fick ha dig i ynka fem och ett halvt år. 

Tänk om du fortfarande hade levt, och fick uppleva alla barnbarnsbarn. Märta och Matilda och Kimmies kommande lilla karatekid. Tänk om du hade vart med oss än, och fått sitta med och lyssna på alla låtar jag spelar på gitarren och allting.
Tänk om du fått se oss alla växa upp... Åh, vad jag önskar att du fortfarande var bland oss... Älskade, lilla mormor! 

Du skulle ha fyllt 90 år i år... Men sjukdomen tog dig ifrån oss... Det är så orättvist. Du, kan du vara så go' och hälsa morfar att jag saknar honom också?!

Kom att tänka på ett ordspråk nu när jag satt här, som läste för ett par dagar sen. "Allt som vi verkligen älskar är oersättligt, medans det vi kunnat ersätta har vi aldrig i sanningen älskat."... Och DU mormor, du är oersättlig! Ingen kommer någonsin ta din plats! Jag älskar dig nu, och för all framtid.

Du är föralltid saknad och älskad.
Vår älskade mormor/farmor, mamma och hustru.
Greta Wiberg. 

Vila, för alltid, i frid.